Lyckan är en sällsam fågel
Har hållit på några veckor nu med Anna Gavaldas roman Lyckan är en sällsam fågel. Hade hoppats väldigt mycket på den då jag verkligen tyckte om filmen Tillsammans är man mindre ensam med underbara Audrey Tautou i huvudrollen. Men den här boken lyckas, trots sitt bitvis poetiska språk, inte bita sig fast. Jag läser några sidor här och några sidor där men är alltid mer intresserad av Metro när jag åker tunnelbanan.
Det är sällan jag inte läser färdigt en bok, är av naturen en människa som vill avsluta saker, men den här gången funderar jag faktiskt på allvar på att ge upp. När en bok inte lyckats fånga mitt intresse efter 150 sidor borde det vara nog. Världen är full av fantastiska böcker som fångar mig direkt och som jag egentligen hellre lägger min bristfälliga tid på.
Så varför är det så svårt att bara ge upp? Önskar jag kunde snabbspola boken bara för att se vad jag missar. Ska kanske bara läsa några sidor till för att se om det händer något som får mig att ändra mig... Suck, varför kan jag aldrig bara ge upp? Känner ni igen er?
Det är sällan jag inte läser färdigt en bok, är av naturen en människa som vill avsluta saker, men den här gången funderar jag faktiskt på allvar på att ge upp. När en bok inte lyckats fånga mitt intresse efter 150 sidor borde det vara nog. Världen är full av fantastiska böcker som fångar mig direkt och som jag egentligen hellre lägger min bristfälliga tid på.
Så varför är det så svårt att bara ge upp? Önskar jag kunde snabbspola boken bara för att se vad jag missar. Ska kanske bara läsa några sidor till för att se om det händer något som får mig att ändra mig... Suck, varför kan jag aldrig bara ge upp? Känner ni igen er?
Kommentarer