Romanens skelett
Jag jobbar just nu på min tredje roman och fick härom dagen tipset att skriva ned hela den tänkta handlingen i diktform. Korta strofer som får fram det jag egentligen vill ha sagt. Jag brukar ofta tycka sådana här övningar är lite onödiga och att de mest tar kraft från mitt egentliga skrivande. Men just den här övningen tycker jag var riktigt nyttig.
Varför ska jag förvänta mig att någon annan ska vilja läsa det jag skrivit om jag inte själv är klar över vad jag vill säga med min text?
Jag ska ge några dagar till att skissa ned min bok i diktform och fundera över vad jag verkligen vill säga, vilken känsla och vilket budskap jag vill att boken ska förmedla. Och sedan ha det som en trygghet, inget facit, att luta mig mot. Men - och det är viktigt - utan att det ska få förta skaparglädjen när jag verkligen sätter mig ned för att skriva på allvar. (Alltför många skrivövningar tycker jag mer tar bort skrivlusten än tvärtom. Men det är väl så att man måste kunna reglerna för att kunna bryta dem, eller hur? :-)
Varför ska jag förvänta mig att någon annan ska vilja läsa det jag skrivit om jag inte själv är klar över vad jag vill säga med min text?
Jag ska ge några dagar till att skissa ned min bok i diktform och fundera över vad jag verkligen vill säga, vilken känsla och vilket budskap jag vill att boken ska förmedla. Och sedan ha det som en trygghet, inget facit, att luta mig mot. Men - och det är viktigt - utan att det ska få förta skaparglädjen när jag verkligen sätter mig ned för att skriva på allvar. (Alltför många skrivövningar tycker jag mer tar bort skrivlusten än tvärtom. Men det är väl så att man måste kunna reglerna för att kunna bryta dem, eller hur? :-)
Kommentarer
Lycka till!