Charlotte Ekbom

Charlotte Ekbom

tisdag 31 maj 2011

Remember me, Kära vänner och Doctor Zhivago

Det är sällan jag köper veckotidningar. Det ska vara om jag ska sitta på ett tåg eller ett flyg en längre sträcka. Eller om jag för en gångs skull har en hel eftermiddag åt mig själv... (och när hände det senast?!).

Men så en dag följde jag med en kollega in på Pressbyrån på lunchen och fick av en händelse syn på en film som drog min uppmärksamhet till sig. Remember me hette den och följde helt enkelt med en veckotidning. Min kollega sa att den helt klart var sevärd, så jag slog till och köpte tidningen och filmen för 49 kronor.

På kvällen när barnen somnat och mannen spelade innebandy var så stunden inne. Jag, soffan och en film jag valt själv på teven! Och den var verkligen helt ok. Bra intrig, spänning, drama,en hel del romantik... Det kunde ha slutat där och jag hade varit nöjd. Men då kom slutet. SLUTET. Jag blev helt upprörd. Svor högt och sa till mig själv att filmer bara inte fick sluta på det sättet. Det är inte ok.
Djupt upprörd gick jag och la mig och drömde hemska mardrömmar om flygplan och bränder.

Nästa dag på jobbet var jag förstås tvungen att diskutera filmen och framför allt slutet med min kollega. Trots allt var det ju slutet som hade gjort intryck på mig. Utan DET slutet hade jag antagligen lagt filmen på hyllan och den hade varit glömd efter några dagar. Det var slutet som gjorde att jag kände ett behov av att diskutera filmen efteråt.

Så hur viktigt är slutet i filmer och i böcker? Flera tonåringar har mailat till mig sedan de läst ut Kära vänner för att de varit bedrövade över slutet. Så får väl inte en bok sluta, när kommer fortsättningen så att allt kan bli bra igen..? Jag har nästan känt mig skyldig för att jag inte lät boken sluta så som man vill att böcker och historier ur verkliga livet ska sluta. Kanske vill vi (och framför allt ungdomar) helst läsa och se lyckliga slut för att det är vad vi vill tro på? Eller?

Jag vet inte, kanske beror det på vilket humör man är på och vilket skede i livet. Livet slutar ju sällan precis så som man kanske tänkt det. Och tänk bara på Doctor Zhivago. Det är ju bara så sorgligt. Och jag älskar det. Just därför.

Inga kommentarer: