Charlotte Ekbom

Charlotte Ekbom

tisdag 7 juni 2011

Anna Karenina - kärleken är

Fortsättning... Jo, den andra teaterföreställningen jag såg i helgen var Anna Karenina. Stadsteatern även denna gång, stora scenen och vi hade platserna näst längst fram. Det visade sig i och för sig inte vara helt lyckat eftersom hela scenen var byggd som en jättelik trappa, så en stor del av föreställningen fick vi sitta och titta uppåt.

Helena af Sandberg är alltid bra (och så var även resten av ensemblen). Hon är snygg, smart och en jäkligt skicklig skådespelerska. I den här versionen gav hon allt. Eftersom vi satt så långt fram såg vi verkligen hur tårarna rann och jag tänkte på hur jobbigt det måste vara att kväll efter kväll ge så mycket av sig själv.

Själva historien har ju bland annat filmatiserats med Greta Garbo i huvudrollen och givetvis var det lika tragiskt även denna gång. Men det är en historia som får en att tänka. Så här flera dagar efter föreställningen funderar jag fortfarande mycket över filmens tema. Kärlek. I olika former. Den trygga kärleken. Den passionerade kärleken. Och den kärlek som redan tagit slut, som kanske bara skadar, men i vars förhållande många ändå stannar. Man får förstås tänka på att Lev Tolstojs roman publicerades i Ryssland under 1870-talet då villkoren för kvinnor var en helt annan. Att som Anna Karenina välja den förbjudna passionen och överge sitt barn skulle väl knappast hända idag. Det blir varannanveckasboende för barnen och så får passionen ändå råda. Frågan är hur många som blivit lyckligare i det nya förhållandet.

Jag tycker inte om att döma andra människor. Jag är säker på att i många fall finns det ingen annan lösning än att lämna förhållandet - men frågan är om det inte gjorde det för Anna Karenina. Hon älskade verkligen sin son och kanske även sin lite tråkiga make. Men passionen förvandlade henne till en slav under sina känslor. Patetiskt tycker kanske en del. Ofrånkomligt säger kanske andra. För vad är kärlek? En önskan att uppfylla en saknad vi har? Att dela sin själ med någon som liknar oss själva? Ett substitut för att vi inte har kunnat lära oss älska oss själva och därför istället måste hitta nya kickar i förälskelsen? Man kan verkligen fundera. Sevärd var den hur som helst, Anna Karenina.

Inga kommentarer: