Charlotte Ekboms skrivarblogg

Haikudikt: Fågelungen

2012-01-26T17:00:00.000+01:00

Fågelungen

Utanför skalet
en sån egendomlig värld
så kall och sårbar

Vem där, vem ropar
vem skyddar mig i mörkret
ett stapplande steg

Lyfter och faller
flyger men landar pladask
skadade vingar

Somnar och drömmer
det beskyddande boet
värmen från igår

Utanför skalet
en sån egendomlig värld
helt utan skyddsnät

© Charlotte Ekbom

Vår mentala inställning

2012-01-25T09:05:00.008+01:00

Förra veckan var jag på kick-off i England med det företag jag jobbar för. Det var tre fullspäckade dagar med intressanta presentationer och workshops. En av presentationerna hölls av engelsmannen Steve Smith som tog OS-brons i höjdhopp i Atlanta 1996.

Vad var det som gjorde att han, en medelbra, relativt kort höjdhoppare, lyckades komma så långt på vägen mot sitt uppsatta mål? Jo, det var hans mentala inställning. Han står där på det fullpackade arenan. Det är varmt. Det är ögonblicken han har tränat för i fyra år. Ingen i publiken, utom hans släktingar, klappar händerna. Han har missat första försöket och hans konkurrenter har klarat höjden. Ändå lyckas han intala sig själv att han ska klara det. Han spelar upp det perfekta hoppet gång på gång i sitt huvud, ser för sig själv hur han får den perfekta ansatsen och hur han glider över ribban med god marginal. Han ser det i huvudet och sedan gör han det. På riktigt.
http://www.blogger.com/img/blank.gif
Steve Smith talade om vikten av att välja bort och sluta ödsla energi på det vi inte kan kontrollera och fokusera på de saker vi faktiskt kan styra. Även om detta gällde sportvärlden kan många paralleller dras till företagsvärlden och till våra personliga mål. Det som alla som lyckas har gemensamt är deras inställning och deras passion.

När jag trollbundet lyssnat på denna man i en timme trodde jag verkligen att jag skulle kunna nå varenda mål jag sätter upp för mig själv. Tänk om man kunde ha en liten Steve Smith på axeln som peppade en varje dag. Men det är väl det som är konsten, att bli sin egen Steve Smith...

Titta gärna här för att få mer inspiration

Gott nytt år - bokslut och nya chanser

2011-12-30T22:16:00.022+01:00

Årets nästa sista dag. Det är något speciellt med årsskiften. Som om vi på något sätt får en ny liten chans att börja om med våra liv. Ändra på sånt som vi har gjort fel och komma igång med sånt vi så länge velat men inte hunnit, orkat eller helt enkelt inte kommit oss för. Men också ett perfekt tillfälle att se tillbaka på året som gick och fundera över sånt som varit bra och mindre bra. Vad som fått oss att må bra och mindre bra.

I början av veckan var övriga familjen bortrest några dagar och jag fick några timmar för mig själv att verkligen fundera på det här. Eftersom jag alltid tänker bättre när jag skriver hämtade jag papper och penna och gjorde ett bokslut för året som gått. Kan verkligen rekommenderas. Insåg att det hänt en hel del stora saker i mitt liv. Inte bara yttre utan framför allt inre. Och det blev så tydligt vilka saker jag vill ta med mig och bygga på inför nästa år. Men även vilka saker jag måste säga nej till eller ändra förhållningssätt till, hur svårt det än kan vara.

Imorgon är det dags för nyårsfest med kära vänner. Dags för nyårslöften och champagne. Tror jag skippar det vanliga nyårslöftet om mer träning den här gången och lovar att vara sann mot mig själv istället. Gott nytt år på er! Hoppas ni får en bra avslutning och en härlig början på det nya året!

Ge dig själv en klapp i ryggen

2011-12-16T12:52:00.006+01:00

Åtta dagar kvar till jul... Åtta dagar och ingen direkt julkänsla i sikte.
- När ska vi egentligen julpynta? frågade min dotter igår kväll och jag insåg att det borde vi nog redan börjat med för länge sedan. Får ta tag i det ikväll.
Såg sedan att julkorten skulle vara postade redan idag för att hinna fram och jag har inte hunnit skriva ett enda julkort, ännu mindre köpa julfrimärken.
Och så var det de där julklapparna jag tänkt köpa men inte hunnit...

Men nej, nu får det vara nog! Kan vi inte bara vara glada för allt det vi ändå hinner. Har ju faktiskt hunnit baka lussebullar och gjort pepparkakshus och köpt en hel del julklappar i år. Det är väl bra det, eller hur? Inte fokusera på allt man inte har gjort och aldrig kommer hinna. För vem är det egentligen som sätter upp alla krav? Inte barnen direkt. Utan just det, vi själva.

Tror ta mig sjutton jag slå klackarna i taket på jobbets julfest nästa vecka och klappa mig själv i ryggen för allt jag faktiskt hunnit och gjort bra i år! Det är ju faktiskt en hel del, om man tänker efter. Det får bli veckans uppmaning: ge dig själv en klapp i ryggen, för (som de säger i reklamen): det är du värd!

Koll på Tranströmer

2011-12-10T09:00:00.006+01:00

Nobeltider... Hittade den här bra artikeln ur Vi läser om man snabbt vill få lite koll på vad årets Nobelpristagare egentligen har skrivit:

"Artikel ur Vi läser"

Se även:

Provläs Dikter och prosa 1954-2004 av Tomas Tranströmer
Gillar speciellt "Stenarna" på sidan 28.

PS. Funderar på om det faktum att Tranströmer fyller år samma dag som mig kan ses som ett positivt tecken när det gäller mitt eget skrivande... Jo, så måste det vara. Det måste vara ett tecken! ;-)

Recension av filmen En dag

2011-12-08T21:34:00.006+01:00

Så kom jag äntligen iväg på bio och filmen En dag. Kändes som att jag såg den två månader efter alla andra men den gick åtminstone fortfarande.. Bokupplevelsen hade hunniit svalna något, men det dröjde inte länge där i biomörkret innan allt kom tillbaka igen. Måste säga att det är en konstig känsla att se en film baserad på en bok man älskar, i synnerhet när filmen som i det här fallet följer boken så maniskt.

Hela första delen av filmen kändes det inte som att jag var på bio. Det kändes som att filmen på något sätt bara var en kommentar till boken. I varje scen satt jag och alla som läst boken inne med så mycket mer information. I varje scen visste jag vad de tänkte, vad som hände precis innan och vad som skulle följa. Jag studerade hur de hade löst det scentekniska och irriterade mig på vad de tagit bort. Och jag funderade hur de som inte läst boken förstod någonting om vad som egentligen hände inom Emma och Dexter.

Samtidigt måste jag medge att jag satt med ett leende på läpparna genom hela filmen (utom i slutet när jag faktiskt grät). Anne Hathaway och Jim Stuart känns verkligen som Emma och Dex. Speciellt Emma som man verkligen känner för. Men även Dexter ju längre in i filmen man kommer. De tjugo åren passerar snyggt genom olika klädstilar och frisyrer och vi åldras och mognar tillsammans med karaktärerna. Den sista tredjedelen av filmen glömmer jag faktiskt att jämföra boken.

Jag känner att jag ändå tycker mycket om den här filmen och att den förtjänar att ses igen. Utan att hela tiden bli jämförd med den helt underbara boken.

Relationer och belöningar

2011-11-18T16:25:00.009+01:00

Har jobbat grymt hårt de senaste två veckorna. Så där så att jag ätit lunch över datorn på jobbet och suttit med datorn i knäet på kvällar och tidigare mornar. Har fortfarande riktigt mycket att göra och hade egentligen inte alls tid att åka in till stan för att äta lunch med en gammal jobbarkompis idag. Men så tänkte jag, nej, jag måste få ta mig tid att bara umgås och ha trevligt ibland också. Vad är vi i slutändan om vi inte har vänner, om vi inte underhåller våra relationer? Så jag släppte jobbet helt för några timmar och hade hur trevligt som helst och fick dessutom massor av ny energi plus lite distans till alla projekt.

När jag ändå höll på gick jag in på Åhlens och köpte ett lite för dyrt Snö-halsband till mig själv också. Som belöning för att jag jobbat så hårt den sista tiden. Är annars så dålig på att berömma mig själv. Det är så lätt att bara jaga vidare mot nästa mål utan att stanna upp och uppskatta det vi redan har gjort. Ska försöka bli bättre på det. Och på att prioritera relationer. Utan dem är vi ju i slutändan ingenting..

Semesterkänslan

2011-11-11T19:26:00.008+01:00

För några dagar sedan kom jag hem från en skön solsemester med familjen. Att befinna sig mitt i solen, vid poolen eller på en strand med fötterna nerstuckna i den varma sanden och höra vågorna från havet som kastades mot land... Det var som balsam för själen. Det var länge sedan en semester kändes så avkopplande. Jag släppte alla krav och måsten och var för en gångs skull verkligen närvarande. Här och nu. Ingen dator. Ingen telefon. Bara jag, familjen och en glass i solen.

Så kommer man hem. Landar mitt i natten och kastas nästa morgon iväg tll skola, dagis och jobb. Under en förmiddag lyckas jag behålla den avslappnade känslan men när jag går hem igen på kvällen har pulsen redan stigit avsevärt. Hur ska man göra för att inte alltid falla in i stressen och de självuppsatta kraven? Yoga.. Mindfulness....? Det hjälper nog, men ofta bara för stunden (för mig). Jag skulle vilja vara lugn och avslappnad och full av energi jämt. Ta mig tid för barnen. Inte freaka ut när arbetsbördan på jobbet växer. Vara precis så som jag var på semestern. Hur gör man? I praktiken?

Började läsa Lyckan, kärleken och meningen med livet på semestern. Älskade den från första sidan. Kanske kan jag hitta svaret där:-)

Trevlig helg allihop!

Crazy, stupid, höst

2011-10-26T15:47:00.007+02:00

Oktober är inte min favoritmånad. Bara att konstatera. Det hjälper inte att det är fint väder och att det är oerhört vackert med alla gula träd. Den tunga känslan stannar. Har ändå gjort mitt bästa för att försöka pimpa vardagen lite. Besök på Hasseludden (borde vara obligatoriskt för alla på hösten), middagar med goda vänner och biobesök - Crazy, stupid, love. Lite roligt att gå på en film man knappt vet någonting om och som man inte har några förväntningar på. Visade sig vara en riktig må-bra-film och jag skrattade högt flera gånger. Kan mycket väl tänka mig att se den på dvd igen. Och så läser jag vidare på Denise Rudbergs Åse och har faktiskt svårt att slita mig. Måste nog slå ett slag för lättsmält, kul-för-stunden-underhållning. Det hjälper en igenom den mörka hösten.

För övrigt fick jag i helgen från två håll höra att boken Lyckan är en sällsam fågel är heeelt underbar... Bara man kommer förbi de typ första 150 sidorna... Så måste kanske ge den en chans ändå så småningom. En annan dag.

Avslutar med hösthaiku i repris...precis som jag känner mig just nu.

De gula löven
vissnar på trädens grenar
vem kan klandra dem?

@ Charlotte Ekbom

Dags att gå i skrivaride

2011-10-19T20:19:00.009+02:00

Var på Skansen igår med min äldste sons klass och tittade på en massa svenska djur som gärna visade upp sig i kylan. En av björnarna nästan strök sig mot oss när vi fascinerat tittade på den genom glaset. Vilka enorma, fantastiska djur. Så mjuka och så farliga.

Snart går björnarna i ide. Från slutet av oktober till april/maj sådär när det finns för lite att äta. Under tiden sjunker hjärtslagen från 40 till 10 slag/minut. Väldigt smart idé med ide. Man kanske borde gå i skrivaride... Skriva sig igenom oktober och november, "vakna till" några veckor i december och sedan komma ut igen ur idet någon gång i slutet av februari lagom till skidsäsongen och den annalkande våren. Och då med ett tjockt, färdigskrivet manus i handen:-)

Längtar väldigt efter lite sol och värme nu.

Kerstin Ekmans lösning på kändisskapet

2011-10-13T21:22:00.013+02:00

Såg ni Babel ikväll? Jag verkar inte ha någon koll över vad de visar på teve längre, men blev lite lycklig när jag bara satte på teven för att slötitta lite och hamnade mitt i Babel. Mitt böckernas värld där jag trivs bäst. Det handlade om författarskap och det allt viktigare kändisskapet. Något jag skrivit om tidigare och som jag känner visst motstånd mot.

Så kom Kerstin Ekman på besök i studion. En riktigt äkta svensk författare som jag hyser stor respekt inför. Hon har skrivit en ny roman - "Grand final i skojarbranschen". Den handlar om en ful och trist författare som ger ut böcker i en annan kvinnas namn och det är oxå den andra kvinnan som sitter i alla tevesoffor och låtsas vara den riktiga författaren till böckerna. Hon är snygg, bryr sig mycket om sitt utseende och jo, det säljer. Det kanske vore något? Någon som vill sitta i tevesofforna åt mig? :-) Givetvis håller det inte hela vägen ut... Inte när författaren i boken börjar skriva om den andra kvinnans liv. Tycker det var en rolig och passande bokide i dessa tider.

För övrigt har jag bestämt mig för att också köpa - eller låna - Eat, pray, love. Gillade inte filmen särskilt men har hört att boken ska vara helt fantastisk. Det får bli den värdiga uppföljaren till En dag helt enkelt..

Läskramp

2011-10-10T20:32:00.005+02:00

Har drabbats av någon slags läskramp. Som varat i flera veckor. En dag kräver helt enkelt en verkligt värdig efterföljare. Har börjat läsa några sidor i Denise Rudbergs chiclitroman Åse och det är väl ok om man bara känner för att bli road några timmar. Sedan har jag Louise Boije af Gennäs Högre än alla himlar på nattduksbordet. Signerad dessutom. Från förra bokmässan. Men den är i inbundet format och väger som en halv tegelsten. Därför ligger den kvar där den ligger, istället för att åka med i väskan på tunnelbanan...

Är det någon som har någon riktigt bra bok, gärna i pocket, behöver alls inte vara nyutgiven, helst inte deckare (även om jag borde läsa Camilla Läckberg, bara för att se vad som verkligen säljer) - och en värdig uppföljare till En dag - att rekommendera?

Grattis Tomas Tranströmer!

2011-10-07T11:30:00.004+02:00

En av världens bästa nu levande poeter har - som första svensk på 37 år - fått Nobelpriset i litteratur. Motiveringen löd: "För att han i förtätade genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga". Här kommer några tankvärda citat:

Två sanningar närmar sig varann, en kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att se sig själv.

Tomas Tranströmer

Tiden är ingen raksträcka utan snarare en labyrint, om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan höra sig själv gå förbi på andra sidan.

Tomas Tranströmer

PS. För den som vill läsa haiku-dikter av årets Nobelpristagare i litteratur kan jag rekommendera Den stora gåtan.

Tips för den som vill bli romanförfattare

2011-10-04T18:48:00.007+02:00

Hittade den här länken på Amelias hemsida. Bra tips av Katerina Janouch för dig som vill bli romanförfattare:
http://blogg.amelia.se/katerina-janouch/2010/10/01/sa-blir-du-romanforfattare-i-10-steg/

Tacka gudarna, författarpenningen är här

2011-10-03T18:02:00.013+02:00

Riktigt så bra är det kanske inte. Men en trevlig sak med att skriva böcker är den författarpenning som varje höst betalas ut till upphovsmän av litterära verk. Brukar inte bli några jättesummor, men är alltid ett trevligt (och för min del lika överraskande faktiskt) tillskott i kassan. I år är beloppet 79 öre per lån.

Ibland skulle jag vilja kunna göra mig osynlig och smyga in på biblioteken för att se vilka det är som egentligen läser mina böcker.

När jag var med på Världens längsta bokbord på Drottninggatan för någon månad sedan kom det fram en tant till vårt bord och pekade på Kära vänner.
- Jag är skolbibliotekarie och oj vad flickorna läste den där boken, sa hon småleende.
Jag läste den själv också...
Och så smet hon iväg innan jag hann fråga henne om mer information...

Tack säger jag slutligen till att biblioteken finns. Det är en guldgruva som man borde utnyttja mycket mer.

Underbar version av en underbar låt

2011-10-02T21:07:00.011+02:00

Hur påverkade blir vi inte av musik? En grå tunnelbaneresa eller en seg stund vid spisen kan ju förvandlas till vad du vill med bra musik i lurarna.

Skriver alltid bättre när jag lyssnar på musik också. Tillför liksom en extra dimension. Musiken måste förstås passa in i tiden man skriver om. REM och U2 är perfekt för tidigt 90-tal. Kent och Norah Jones för 2000-talet och senare Colbie Caillat eller Snow Patrol eller Lars Winnerbäck eller James Blunt eller Veronica Maggio eller ... Kan inte välja.

Att skriva en scen som verkligen ska beröra kräver hur som helst sin musik. Här kommer en underbar version av en underbar låt.

Höstlig haiku

2011-09-30T07:36:00.021+02:00

Vaknade klockan fyra i natt och upptäckte att jag låg och tänkte ut haiku-dikter när jag helt klart borde ha sovit istället... Här är en av dem:

Höstliga vindar
sveper in mellan husen
helt utan pardon

PS. En haiku är en dikt med tre rader där den första och sista raden ska vara på fem stavelser och mittenraden på sju stavelser. Kommer ursprungligen från Japan och brukar kallas världens kortaste diktform.

@ Charlotte Ekbom

Recension av En dag av David Nicholls

2011-09-28T20:30:00.002+02:00

Så har jag läst ut En dag av David Nicholls. Jag sträckläste den, ville inte att tåget skulle komma fram för att jag bara ville läsa vidare. Och även så här några dagar efter att jag läst ut sista sidan känner jag bara att det var en underbar bok. Vill inte börja på någon ny riktigt än eftersom jag vill stanna kvar i den världen lite till.

Två människor träffas i tjugoårsåldern efter sin examensfest. De gillar varandra. Mycket. Men är lite osäkra på vad det hela ska leda till och blir istället vänner. Sedan får man följa dem varje år vid samma datum tjugo år framåt i tiden. Dexter lever livets glada dagar - lite för glada skulle man nog kunna säga, blir kändis och festar bort många dar och nätter. Emma däremot kämpar med sitt självförtroende, mot krig i världen och med frågan om vad som är meningen med just hennes liv. Trots andra förhållanden, resor och skillnader i livsstil återkommer de alltid till varandra och blir med åren någon slags bästa vänner.

Språket är rappt och ungdomligt och aldrig tråkigt. För mig som bott några år i London var det kul att få uppleva flera av London-miljöerna igen, för även om det skulle kunna hända var som helst så känns hela boken väldigt engelsk.

Om du inte har läst boken och inte vill höra något om den innan - sluta läs nu...

Sista delen tar en oväntad vändning, som många säkert tycker är negativ. Den fula verkligheten, som Mia Skäringer skulle ha sagt. Men jag tycker att slutet gav boken ännu en dimension. Det var slutet som gjorde att man verkligen funderade efteråt och som kanske ger någon den där kicken efteråt som säger: den här dagen kan vara din sista, ta vara på den. Em och Dex fick ändå uppleva äkta kärlek, om än under en kortare period, om än inte på det ideala sätt många kanske drömmer om.

Nu vill jag läsa hans andra två böcker som också finns på svenska. Och det ska bli spännande att se filmen som kommer upp på bio i dagarna. Har dock svårt att tänka mig att den kan bli lika bra som boken. Hoppas jag har fel :-)

Bilder från mässan

2011-09-25T20:43:00.016+02:00

Här kommer några bilder från årets bokmässa i Göteborg.

Linda Olsson berättar i Bonniers monter om sin tredje bok Det goda inom dig. Jag har än så länge bara läst hennes debutroman Nu vill jag sjunga dig milda sånger som jag tyckte så mycket om. Ska definitivt läsa hennes två andra också.

Schulman berättar för Fredrik Belfrag om sin senaste roman Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Har ännu inte läst någon av Alex Schulman, men tydligen skriver han riktigt bra (enligt Belfrag) och nu förtiden med stort hjärta. Hans förra bok om sin pappa Allan Schulman blev positivt mottagen. Denna gång skriver han om sin fru. Modigt och utlämnande. Särskilt som frun inte fått läsa manuset förrän två dagar innan boken gick på tryck.

Don Rosa, många Kalle Anka-läsares favorittecknare var på plats. Kön ringlade sig lång vid signeringsbordet.

Alltid kul att spana på kändisar på mässan. Många skratt och stor igenkänningsfaktor när Henrik Schyffert och Fredrik Lindström berättade om den svenska inredningshysterin.

Livvakter på mässan

2011-09-25T09:00:00.003+02:00

Läste att Lars Vilke besökt bokmässan i fredags trots att ledningen för bokmässan gått ut och sagt att han inte skulle komma och att hans planerade programpunkt var struken pga det hot som finns mot honom. Han kom med fyra livvakter i släptåg och iklädd skottsäker väst. Att han kom väckte en hel del reaktioner. Tydligen hölls en presskonferens på mässan om detta igår morse och personligen är jag rätt glad att jag inte visste om att han var där.

Jag lyssnade på mässan på en annan författare som också skapar en del oro kring sig. Två livvakter höll på varsin sida koll när den svensk-assyriska, prisbelönte journalisten och författaren Nuri Kino berättade om sin bok Den svenske Gudfadern om Milan Sevo som kom ut i år. Milan Sevo, som växte upp som fattig invandrarpojke i Vårby gård och som idag är en internationell affärsman med ett kriminellt imperium. Nuri berättade mycket engagerat om de kontakter han haft med tunga kriminella för att kunna skriva boken.

Han pratade om unga, smarta främst invandrarkillar som, om de haft chansen, säkert hade blivit ekonomer och advokater, men som på grund av sin uppväxtmiljö och avsaknaden av andra vuxna förebilder, gick med i de kriminella gängen och där gjorde så kallad karriär. De enda andra förebilder de har är Zlatan, sa Nuri, och väldigt få kan bli Zlatan. Sorgligt men sant. Frågan är vad vi andra, som så lätt dömer, hade blivit om vi vuxit upp i samma miljö och med samma villkor. Något att tänka på.

Rapport från en bokmässa

2011-09-23T18:42:00.010+02:00

Så rullar tåget åter mot Stockholm. Människor, montrar o böcker virvlar runt i mitt huvud. Fötterna längtar efter att få.komma loss från sina skor. Försöker smälta känslan av årets besök på bokmässan. För det är just känslan jag tar med mg. Att vara omgiven av andra läsande o skrivande människor.

Efter att nu besökt mässan några gånger känner jag mig rätt rutinerad. Vet ungefär vad som händer i de stora montrarna. Skyndade mig runt för att kolla monterprogrammen, men imsåg snart att flera av de författare jag velat se antingen inte var där i år eller också kommer imorgon o på söndag. Var fanns t ex Maria Ernestam och Barbara Voors? Och Mark Lewengood. Antar att de inte är aktuella med några nya böcker i år.

Istället var det två äldre kvinnors presentationer jag tar med mig i år. Linda Olsson som nu kommit med tredje romanen. Det är första gången hon skriver på svenska, de båda tidigare skrevs på engelska. Men som för att försäkra sig köpte hon den här gången en extra stor dataskärm och skrev den svenska och engelska versionen parallellt. Följdaktligen är de båda språkversionerna inte helt identiska utan istället två versioner av samma bok..

Jag tar också med mig Åsa Mobergs bok om kvinnlig vänskap som jag lyssnade på i Aftonbladets monter. Där lyssnade jag även på resejjournalisten Erik Wiman som tillsammans med sin fotigraf berättade om hur de på plats skildrat upploppen i Libyen. Mycket intressant.

För att inte bli för djup o kulturell lyssnade jag även på Henrik Schyffert o Fredrik Lindsröm som pratade om svenskarnas inredeshysteri - vi bygger allt lyxigare kök men har allt mindre tid att vara där. Liksom till när Fredrik Belfrag intervjuade Alex Schulman om hans senaste bok om kärleken till sin fru.

Så sammanfaytningsvis: det var stort, det var fler montrar än någonsin men ändå mycket samma, förutom några favoriter. Kanske kräver det att man köper seminariepass för att få ut maximalt från mässan. Och att man är där flera dagar. Är ändå nöjd med mitt besök. Träffade flera goa gamla vänner. Känner mig inspirerad och tacksam över att få ha andats böcker några timmar. Nu åker jag hem o skriver en bestseller!

Tågresan

2011-09-23T08:06:00.006+02:00

Sitter på tåget på väg till Göteborg o bokmässan. Omgiven av bokmänniskor. Bokförlagsmännskor. Och säkert författare. Stör mig lite på att jag inte fått fönsterplats som det stod på biljetten. Älskar att titta ut över landskapet som rör sig. På väg. Mot nya mål. Men men. Ska tjuvkyssna lite på samtalen runt omkring mig och sedan fortsätta läsa i min kära bok (se nedan). Rapport från mässan kommer.

En dag av David Nicholls

2011-09-20T18:00:00.004+02:00

Har just börjat läsa En dag av David Nicholls och är helt såld. Vill bara läsa. Hela tiden. En kille och en tjej tillbringar en natt ihop efter deras examen, men det blir inget mellan dem trots att de både velat det.. Sedan får vi följa dem samma datum varje år tjugo år framåt i tiden. Bra idé, smart dialog, rolig plot och dessutom så sorgligt. Precis vad jag gillar :-)

Om en månad har dessutom filmen premiär. Ska se den. Också.
Och recension på boken kommer på den här sidan.

Tills vidare kan ni läsa SvD:s recension här

Årets bokmässa närmar sig

2011-09-19T15:24:00.007+02:00

Fyra dagar kvar till bokmässan i Göteborg. I år kommer jag göra det snabbt och konsist. Tar tåget ned över dan bara men får ändå drygt fem timmar på mässan. Ska träffa mitt förlag och några författarkontakter och sedan bara insupa atmosfären. Lyssna på noga utvalda föfattarpresentationer, köpa signerade ex av favoritförfattare och drömma lite om att nästa gång.. då är det jag som står där på scenen...
Men först ska jag köpa åksjuketabletter.. Vill int komma fram lika grön i ansiktet som sist..

Hör av er om ni vill köpa ett signerat ex av någon av mina böcker så tar jag med mig till Göteborg.

Hoppas vi ses!

Höstdikt: Varför?

2011-09-14T12:28:00.004+02:00

Varför tro att livet väntar
när det svalnar och blir höst
varför gömma sig i mörkret
för att i skuggan söka tröst

Varför vänta hela livet
på någonting som redan är
varför vänta ett helt liv
när paradiset finns just här

© Charlotte Ekbom

Att våga satsa på sin dröm

2011-09-13T07:00:00.001+02:00

Fick frågan häromdagen vad jag har för mål med mitt skrivande. Trots att jag ägnar det så mycket tankeverksamhet, blev jag lite ställd. Vad har jag egentligen för slutgiltigt mål med mitt skrivande? Vill jag kunna leva på det? Varför satsar jag då inte fullt ut?

Läste en väldigt inspirerande artikel om Camilla Läckberg i SvD i helgen. Hon är skicklig, det går inte att säga något annat. Med otrolig målmedvetenhet, disciplin och vilja har hon byggt upp sig själv som ett självständigt och framgångsrikt varumärke.

Beundras av alla som verkligen vågar satsa på sin dröm. Om än bara för en period i livet. Bara för att se om det bär eller brister. Då kan ingen komma och säga efteråt att man inte försökte. Och man vet själv att man gav det en ärlig chans. Jag vägrar bli gammal och bitter och ångra allt som aldrig blev gjort och aldrig blev sagt medan jag ännu hade chansen. Jag har gjort det till viss del, men samtidigt ändå gömt mig bakom andra projekt. Kanske vågar jag ta klivet ända ut en dag.

Mia Skäringer ända in på djupet

2011-09-11T20:19:00.006+02:00

För er som missade gårdagskvällens sändning av Mia Skäringers föreställning Dyngkåt och hur helig som helst, eller som inte hade möjlighet att se den live, gå in på SVT Play och se den till och med 10 oktober.

När hon i första scenen uppträder i en liten, ful bikini tycker man att hon blottar sig och är allmänt rolig, när man sett klart hela showen inser man att bikiniinledningen inte var någonting mot hur hon blottar sig själv i resten av föreställningen. Så modigt och befriande.

Var på den med några tjejkompisar i förra hösten. Vi hade tänkt en rolig kväll, men var så tagna efter föreställningen att vi var tvungna att gå och sätta oss i en hotellobby och bara prata. Den berör, ändå in på djupet.

Maria Ernestams På andra sidan solen

2011-09-06T20:40:00.006+02:00

Har precis läst ut Maria Ernestams senaste bok - På andra sidan solen. Hon är och förblir en av mina absoluta favoritförfattare, ändå känner jag mig lite besviken. Språket är vackrare och mer poetiskt än någonsin. Och berättelsen om Viola och hennes möte med den gamla damen Lea lämnar en varm känsla efter sig. Hon målar karaktärerna så att de verkligen blir av kött och blod. Problemen mellan Viola och hennes man beskrivs så att det bitvis nästan kryper i kroppen på mig. Och jag tycker om att hon inte skriver allt på näsan, utan lämnar en del åt fria tolkningar.

Ändå tror jag inte detta kommer bli en bok jag kommer minnas. Busters öron älskade jag. Och den suggestiva handlingen i även Kleopatras kam inspirerade mig verkligen i mitt eget skrivande. Hennes förra bok, Alltid hos dig, var en på något sätt vuxnare, men samtidigt mer "vanlig" roman. Redan då saknade jag hennes spännande sätt att skriva i de första böckerna och jag hoppas att hon återvänder till det.

Här till höger ser ni förresten omslagen till Vildsint och Vildsint Skymningslandet (jag medverkar i den senare med novellen Tunnelbaneseende).

Vildsint Skymningslandet i min hand

2011-09-01T20:27:00.007+02:00

Nu har den äntligen kommit! Vildsint Skymningslandet -
antologin med en spännande blandning noveller av fyrtifyra olika författare. Den mest kända författaren som medverkar är troligtvis Anders de la Motte som fick Svenska Deckarakademins debutantpris för sin bok [geim] som kom ut förra året.

Idag fick jag så 20 rykande ex av boken i min hand! Supersnyggt omslag och alltid lika roligt att bläddra fram till sin egen lilla novell - Tunnelbaneseende - och läsa orden man en gång skrivit. Nu lever de sin eget liv.

Ska du besöka Bok & Bibliotekskmässan i Göteborg i september? Håll då utkik efter Vildsint Skymningslandet som kommer finnas representerad där.

Verklighetsflykt eller mindfulness?

2011-08-25T20:34:00.005+02:00

Ser fram emot en härlig skrivdag imorgon - i alla fall en skrivförmiddag. Gäller att komma igång i tid bara. Strunta i att sätta på den där tvättmaskinen. Avstå från att bara vattna blommorna. Det är en konst i sig...

Sedan, när man väl sätter igång, och det flyter, vill man aldrig att det ska ta slut. Verklighetsflykt eller verklig mindfulness - att vara här och nu?

Läste för några år sedan följande citat skrivet av den franska författarinnan Nina bouraoui:

"Jag har alltid velat undfly livet och skrivandet och kärleken är de yttersta utvägarna för det?"

Men är det inte egentligen tvärt om?

Världens längsta bokbord

2011-08-23T20:48:00.012+02:00

I söndags var jag med på Världens längsta bokbord på Drottninggatan i Stockholm tillsammans med Sollentuna författarsällskap. Solen sken (trots ihållande regn både dagen innan och efter), folk i massor vimlade förbi och jag blir alltid lika glad när någon - speciellt någon jag inte känner - kommer och vill köpa mina böcker. (Även om det var svårt att konkurrera med bokbordet bakom oss som under sista timmen reade ut sina böcker för "två böcker för en krona"...).

Nu är jag på gång

2011-07-17T09:55:00.004+02:00

Känner mig grymt nöjd o taggad inför hösten (jo, självklart ska jag njuta av sommaren först). Med lite hjälp (tack snälla) har jag skaffat mig en skrivmentor, en femårsplan och har ett manus jag tror på. Har dessutom sett till att strukturera upp min tid bättre så jag får mer tid att skriva - och förhoppningsvis blogga - i höst. Nu är jag på gång!

Trevlig sommar allihop!

Ps. Håll utkik efter Vildsint i skymningslandet som kommer ut i dagarna..

Den blomstertid nu kommer

2011-06-15T19:38:00.009+02:00

Det är något speciellt med skolavslutningar ändå. Får alltid en tår i ögat och blir lite nostalgisk när jag går på mina barns avslutningar. Vet inte riktigt varför. För att ännu ett skolår tagit slut? För att jag minns hur det var att själv vara barn? Bara för att det är så fruktansvärt vackert?

Blev bara lite besviken i år att vi inte fick sjunga Den blomstertid du kommer. Den spelades - mycket vackert visserligen - av två elever på gitarr istället och det var verkligen fint nog. Fällde inga tårar, men fick ändå den obligatoriska klumpen i bröstet.

Hittade den här inspelningen med Göteborgs gosskör på YouTube

Kan inte bli mycket mer svensk sommar än så ... och så var tåren i ögat där igen :-)

PS. Nu måste jag läsa vidare i "En underbar man" - fruktansvärt spännande och trots att jag redan läst 310 sidor har jag över hälften kvar. Underbart!

Joan Miro - vilken befrielse!

2011-06-09T15:00:00.003+02:00

Var i Barcelona i våras och upptäckte Miro. Älskar hans enkla, naiva stil som med några få penseldrag kan uttrycka allt. Efter att själv gått i konstskolor och på skrivarkurser kan jag ibland känna att lekfullheten och den sanna inspirationen försvinner - man blir så fokuserad på att göra rätt att man glömmer bort att vara sig själv när man skapar.

Det är det som är så skönt med Miro. Han slänger liksom alla regler och måsten åt sidan och gör som han vill. Skapar konst utifrån symboler. För mig är det en stor befrielse.

Här kommer ett litet klipp för er som vill inspireras

Låt mig bli på nytt igen

2011-06-08T09:31:00.013+02:00

Är hemma och vab:ar idag. Med en pigg (men prickig) liten son, medan jag känner mig urtrött. Det känns liksom inte ok. Att vara trött så här års när det är dagis- och skolavslutningar, grillfester och piknikar var och var annan dag. Vill bara kunna njuta. Ska nog försöka sova en sväng i eftermiddag, bara någon timmes sömn - så blir jag säkert pigg och mottaglig för världen igen.

Tom som en urdrucken flaska
lägger jag mig på golvet
och bara är

Låt mig vila en stund
förnya mig själv
så blir jag på nytt igen

Anna Karenina - kärleken är

2011-06-07T19:32:00.005+02:00

Fortsättning... Jo, den andra teaterföreställningen jag såg i helgen var Anna Karenina. Stadsteatern även denna gång, stora scenen och vi hade platserna näst längst fram. Det visade sig i och för sig inte vara helt lyckat eftersom hela scenen var byggd som en jättelik trappa, så en stor del av föreställningen fick vi sitta och titta uppåt.

Helena af Sandberg är alltid bra (och så var även resten av ensemblen). Hon är snygg, smart och en jäkligt skicklig skådespelerska. I den här versionen gav hon allt. Eftersom vi satt så långt fram såg vi verkligen hur tårarna rann och jag tänkte på hur jobbigt det måste vara att kväll efter kväll ge så mycket av sig själv.

Själva historien har ju bland annat filmatiserats med Greta Garbo i huvudrollen och givetvis var det lika tragiskt även denna gång. Men det är en historia som får en att tänka. Så här flera dagar efter föreställningen funderar jag fortfarande mycket över filmens tema. Kärlek. I olika former. Den trygga kärleken. Den passionerade kärleken. Och den kärlek som redan tagit slut, som kanske bara skadar, men i vars förhållande många ändå stannar. Man får förstås tänka på att Lev Tolstojs roman publicerades i Ryssland under 1870-talet då villkoren för kvinnor var en helt annan. Att som Anna Karenina välja den förbjudna passionen och överge sitt barn skulle väl knappast hända idag. Det blir varannanveckasboende för barnen och så får passionen ändå råda. Frågan är hur många som blivit lyckligare i det nya förhållandet.

Jag tycker inte om att döma andra människor. Jag är säker på att i många fall finns det ingen annan lösning än att lämna förhållandet - men frågan är om det inte gjorde det för Anna Karenina. Hon älskade verkligen sin son och kanske även sin lite tråkiga make. Men passionen förvandlade henne till en slav under sina känslor. Patetiskt tycker kanske en del. Ofrånkomligt säger kanske andra. För vad är kärlek? En önskan att uppfylla en saknad vi har? Att dela sin själ med någon som liknar oss själva? Ett substitut för att vi inte har kunnat lära oss älska oss själva och därför istället måste hitta nya kickar i förälskelsen? Man kan verkligen fundera. Sevärd var den hur som helst, Anna Karenina.

Paraplyerna i Cherbourg

2011-06-07T15:00:00.000+02:00

Först går man nästan aldrig på teater (om man inte räknar barnteater och det kan också var trevligt, men skulle egentligen vilja ha årskort på Stadsteatern och Dramaten! ) och sedan slumpar det sig att man hamnar på Stadsteatern två gånger samma vecka. (Varför är det alltid så - när jag skulle till Toscana för första gången med min man blev det så att vi åkte dit med jobbet en månad senare, samma sak med Barcelona... ) Kände mig hur som helst otroligt kulturell när jag informerade mina vänner om vad jag skulle göra i helgen.

I onsdags var jag med en god väninna på Paraplyerna i Cherbourg, en fransktysk musikteater där alla repliker sjungs fram. Det är en klassisk kärlekshistoria från 60-talet (ung flicka möter pojke, stor förälskelse, han blir kallad ut i krig, hon blir gravid, livet blir inte som de tänkt sig). I Stadsteaterns tappning är hela scenen förvandlad till en gymnastiksal med ribbstolar och plintar. Och hela pjäsen framförs som en repetition av pjäsen med amatörskådespelare, regissör och rollsättning etc.

Den första kvarten satt jag bara och stirrade och undrade vad i helskotta det var jag hade hamnat på, men sakta vande jag mig vid stilen och vid att de bara sjöng och plötsligt var jag riktigt imponerad över hur de hade löst hela manuset och satt nytt liv i en egentligen ganska trivial historia. Det var färgstarkt, roligt, sorgligt, smart och igenkännande... När jag lämnade salongen var jag nog fortfarande lite förvånad över hela sättet pjäsen spelats på, men jag gillade det. Det gjorde jag.

Fortsättning följer...

Musik och lustgas

2011-06-05T20:11:00.008+02:00

Var ute och sprang idag - för andra gången på två veckor (säkert supersällan för vissa, men rätt bra för en trebarnsmamma tror jag...) Så här års, i den här temperaturen är det faktiskt riktigt behagligt - inte minst med tanke på alla kalorier man vet att man gör av med inför stundande strandsäsong.

Idag tog jag för en gångs skull mina stora hörlurar med huvudbåge (eftersom de små ändå aldrig stannar kvar i öronen mer än två minuter) och lyssnade på riktiga upptempo-låtar hela rundan. Tänk vilken skillnad det gör med bra musik! För mig som sprungit åtskilliga gånger utan någonting i öronen (eller med små hörlurar som bara ramlar ur) var det som att komma till himmelriket.

Av någon anledning kom jag att tänka på min tredje förlossningen då jag provade lustgas för första gången (till barnmorskornas stora förvåning) ... Jag förde bara munstycket över näsan och munnen och andades några djupa andetag och vips var jag inlindad i mjuk bomull. Smärtan liksom bleknade bort i ett helt hanterbart töcken...

Precis som musiken gör de jobbiga uppförsbackarna, svetten och flåsningarna så mycket enklare att stå ut med... Hur som helst lär jag springa till musik i fortsättningen. Har dessutom laddat ner en app som genom GPS håller reda på hur långt jag sprungit. Tekniken går onekligen framåt. Hur klarade sig folk för i tiden?

Vildsint i skymningslandet

2011-06-03T08:16:00.004+02:00

Nu i juni släpps den spännande antologin Vildsint i skymningslandet, där jag medverkar med novellen Tunnelbaneseende.

"Över fyrtio noveller trängs i en pocket som kommer sätta sitt avtryck i litteraturSverige..."

Läs mer och beställ boken här

Remember me, Kära vänner och Doctor Zhivago

2011-05-31T15:00:00.000+02:00

Det är sällan jag köper veckotidningar. Det ska vara om jag ska sitta på ett tåg eller ett flyg en längre sträcka. Eller om jag för en gångs skull har en hel eftermiddag åt mig själv... (och när hände det senast?!).

Men så en dag följde jag med en kollega in på Pressbyrån på lunchen och fick av en händelse syn på en film som drog min uppmärksamhet till sig. Remember me hette den och följde helt enkelt med en veckotidning. Min kollega sa att den helt klart var sevärd, så jag slog till och köpte tidningen och filmen för 49 kronor.

På kvällen när barnen somnat och mannen spelade innebandy var så stunden inne. Jag, soffan och en film jag valt själv på teven! Och den var verkligen helt ok. Bra intrig, spänning, drama,en hel del romantik... Det kunde ha slutat där och jag hade varit nöjd. Men då kom slutet. SLUTET. Jag blev helt upprörd. Svor högt och sa till mig själv att filmer bara inte fick sluta på det sättet. Det är inte ok.
Djupt upprörd gick jag och la mig och drömde hemska mardrömmar om flygplan och bränder.

Nästa dag på jobbet var jag förstås tvungen att diskutera filmen och framför allt slutet med min kollega. Trots allt var det ju slutet som hade gjort intryck på mig. Utan DET slutet hade jag antagligen lagt filmen på hyllan och den hade varit glömd efter några dagar. Det var slutet som gjorde att jag kände ett behov av att diskutera filmen efteråt.

Så hur viktigt är slutet i filmer och i böcker? Flera tonåringar har mailat till mig sedan de läst ut Kära vänner för att de varit bedrövade över slutet. Så får väl inte en bok sluta, när kommer fortsättningen så att allt kan bli bra igen..? Jag har nästan känt mig skyldig för att jag inte lät boken sluta så som man vill att böcker och historier ur verkliga livet ska sluta. Kanske vill vi (och framför allt ungdomar) helst läsa och se lyckliga slut för att det är vad vi vill tro på? Eller?

Jag vet inte, kanske beror det på vilket humör man är på och vilket skede i livet. Livet slutar ju sällan precis så som man kanske tänkt det. Och tänk bara på Doctor Zhivago. Det är ju bara så sorgligt. Och jag älskar det. Just därför.

En förtjusande man

2011-05-30T20:56:00.004+02:00

Har börjat läsa en ny bok av chiclittens mästarinna Marian Keyes - En förtjusande man från 2009 (tänk om min bok Grannsjälar som kom ut samma år hade sålt ens bråkdelen av vad hon säljer..). Denna irländska författare som förfört oss med böcker som Vattenmelonen, En oväntad semester och ett tiotal andra bästsäljare. Visst kan hennes böcker kännas aningen triviala och väl lättsamma (fast inte En oväntad semester - den hade ett större djup), men det gör inget. Man dras in i hennes bubblande världar som man sugs till ett glas champagne en ljummen kväll i juni. Personerna blir ens vänner, som man skrattar och gråter med (kanske inte gråter direkt, men känner med och för) och man måste bara veta hur det ska gå för dem. Det är bara att lyfta på hatten och gratulera Marian. Hon är en mästarinna på det hon gör.

Datastrul

2011-05-19T19:56:00.002+02:00

Finns det något jobbigare än datastrul? Med en dator som bara är ett drygt år gammal tycker man bara att den ska fungera (precis som med nya bilar...). Den ska inte hänga sig stup i kvarten. Den ska inte komma med obehagliga meddelanden som att "installationen eller uppgraderingen gick inte att genomföra pga oväntat fel" - när man inte ens medvetet har gjort en installation eller uppgradering! Och man ska inte behöva starta om datorn två gånger för att den över huvud taget ska vilja öppna en webläsare... Och jag som dessutom slarvat med säkerhetskopieringarna... Måste ta tag i det här nu. Måste får ordning på det här. Mitt liv finns i datorn. Den får inte krångla! Snyft...

Familjen

2011-05-15T19:40:00.011+02:00

Somnade i soffan framför Eurovision igår kväll. När jag vaknade och yrvaket såg upp märkte jag att hela familjen låg och sov i soffan. Tror aldrig det har hänt förut, men ganska mysigt ändå. Har haft fokus på familjen den här helgen. Helhjärtat. Låtit de egna projekten vila. Skjutsat till tennis, byggt kojor, läst läxor, spelat fotboll, skjutsat till dans, strukit kläder till kalas. Känns bra. Känns riktigt bra.

Ordens betydelse

2011-05-09T21:14:00.004+02:00

Tänk på alla ord som produceras varje minut världen över. Det mailas och bloggas och twittras. Ord som glädjer, som inger hopp eller som sårar. Ord som finns kvar för evigt?

1997 startade Kungliga Biblioteket projektet Kulturarw3 i syfte att arkivera hela den svenska webben för framtiden. Idag finns där drygt 1,6 miljarder objekt motsvarande cirka 75 Terabyte data. Ord och bilder som våra ättlingar kan ta del av för att lära sig mer om vår tid. Men som även du och jag kan ta del av om vi beger oss till KB:s arkiv. Kan ju vara en tankeställare när man slänger ur sig någonting på webben och tänker att det ändå bara är glömt imorgon.

Ett ord som en människa fäster sig vid
kan verka i oberäknelig tid
Det kan framkalla glädje till livets slut
det kan uppväcka obehag livet ut
Ja, det påverkar livet på jorden,
så slarva inte med orden!

Alf Henrikson

En god gärning

2011-05-06T10:00:00.002+02:00

Fick en stjärna i himlen igår. Eller två egentligen. Jag skulle ta ut pengar på Karolinska sjukhuset och när jag närmade mig såg jag en 60-årig man gå från bankomaten. Jag gick fram och skulle just sätta i mitt kort när jag upptäckte 300 kronor som var kvar i facket och som mannen före mig uppenbarligen glömt att ta med sig. Jag såg mig omkring lätt förvirrad. Vad skulle jag göra? Hade någon annan sett vad som hände? Flera människor var i närheten men ingen verkade lägga någon uppmärksamhet kring mig. Skulle jag ta pengarna?

Jag vände mig om och såg 10 meter bort hur mannen vek runt ett hörn. Jag stoppade de 300 kronorna i plånboken och gick sakta efter. Utanför entrén var fullt med människor, men bara några meter bort stod en stor vit färdtjänstbil. Jag såg mannen gå fram till bilen, men så vände han sig plötsligt om. Jag gick fram till honom och sa:
- Var det du som tog ut pengar nyss?
Han nickade och jag tog fram de 300 kronorna ur plånboken.
- Tack, sa han, det är inte alla som är som du. Du fick just två stjärnor i himlen.

Jag log och kände mig riktigt upprymd. Jag hade gjort en god gärning och en medmänniska glad. Det hade ändå inte känts bra att handla för de där pengarna.
Tyvärr överskuggades det hela när jag skulle ta en nummerlapp i väntrummet senare och jag blev anklagad för att tränga mig före dem som väntat längre.. Men men, man kan tydligen inte få allt.

Det ljuva 90-talet

2011-05-05T10:21:00.008+02:00

Lyssnar på Roxette och minns det ljuva 90-talet. Tid är konstigt. Plötsligt är det jag som har blivit den där medelålders damen som har en hel generation vuxna under mig som är 20 år yngre. Men jag är ju ändå samma, eller hur? Lite mer erfaren. Lite mer ärrad... men jag vet precis hur det var att vara 21 år och totalt förvirrad, tvärsäker, nyförälskad och veta att hela livet ligger framför en.

Så plötsligt har halva livet gått och man är lite mindre säker och lite mer medveten om att varje dag är viktig. Att varje dag faktiskt kan vara den sista. Så vad är det som är viktigt för mig? Vad är det som är viktigt för de runt omkring mig? Ska fundera lite på det idag.

Hej igen!

2011-04-17T19:58:00.004+02:00

Först: Det var länge sedan jag skrev. Både här och på något manus. Har inte haft tid. Inte haft lust. Men våren gör något med en.. :-)

Sedan: Läste en sådan fin dikt härom dagen. Känner igen mig så väl.

Det räcker

du står där, nästan vuxen och det lyser om dig

varje steg du tar i din egen riktning är lycka

jag står här och det är gott

du erövrar din värld och jag tittar på

det räcker

Ofokus

2011-03-15T20:04:00.001+01:00

Har inte skrivit så mycket på sistone. Har för mycket runt omkring mig. För lite fokus. Kommer igen. Jag lovar.

Sköt om er så länge.

Alla dessa dagar som kom och gick

2011-03-10T20:58:00.017+01:00

Tiden. Denna märkliga företeelse. Sekunder som blir till minuter som blir till timmar, till dagar, till månader och år. Plötsligt är det mars igen och det är som att inget hänt och ändå så mycket. Känner stressen i kroppen över att jag borde åstadkomma mer. Borde skriva mer. Borde träffa mina vänner mer. Borde resa mer. Borde få ut ännu mer av livet...

Men sedan. Går på min yoga-lektion och inser att jag trivs ju mitt här där jag är i livet. Visst har jag drömmar och längtar efter saker, men i det stora hela är jag lycklig här och nu. Jag borde inte döma mig så hårt, istället se positivt på allt jag faktiskt åstadkommit.

Tar mig tid att spela kula på golvet med min äldste son. Vi har det riktigt trevligt och jag inser att det är det som är det viktiga. Att vara här och nu i allt vi gör. Vi ska inte glömma bort att drömma, det är bra att veta ungefär vart man är på väg, men vi måste leva här och nu på vägen mot vår dröm.

"Alla dessa dagar som kom och gick
inte visste jag att de var livet"

Stig Johansson

När handlingen svänger

2011-02-20T19:47:00.005+01:00

Har haft några bra dagar de senaste veckorna med riktigt skrivflyt. Har haft disciplin och verkligen satt mig vid datorn vid 9 på morgonen och sedan skrivit till 15-tiden. Ibland kan det kännas så hackigt att bara ha en ordentlig skrivdag per vecka, men ibland är det rätt bra. För man får liksom tid att tänka igenom handlingen, att inte bara rusa på i första bästa idéspår.

Den här gången hade jag ju faktiskt varit duktig och skrivit ett ordentligt synopsis med korta intron till varje kapitel. Problemet är bara att när jag väl sitter där och skriver så händer det alltid en massa saker som jag först inte räknat med. Handlingen styr åt ett annat håll, en ny person kommer in som jag inte alls hade med i beräkningen från början, någon drabbas av något som jag inte hade förutsett men som blir så självklart där vid datorn.

Då blir det till att skriva om stt synopsis, även om grundidén blir densamma. Är det bara jag som är så virrig när jag skriver? :-)

Underbara kaos

2011-02-15T19:30:00.004+01:00

Sagt av min 7-åriga dotter vid middagsbordet: "Jag tycker du är jättebra på att laga mat mamma, det är bara det att det ofta inte blir så gott..."

Visst är barn underbara :-)

Är annars rätt nöjd med mig själv i eftermiddag: Har hämtat barn på dagis, ordnat så att de stora barnen gick halva vägen själva från skolan då bilen ej startade i kylan, klätt av, packat upp gympakläder, fixat middag, satt i ordning skidutrustning, packat skridskoväska, stekt pannkakor till morgondagens friluftsdagar, städat undan det värsta från golvet, gått igenom posten (och hittat en räkning som måste betalas idag!), satt på tvättmaskinen, dukat undan efter middagen, tröstat liten pojke som råkade bränna sig på varm stekpanna, bytt blöja, satt på pyjamas, ringt fyra telefonsamtal, borstat tänder, kollat mail och nattat barn på 3,5 timme.

Har dessutom satt upp tre alla hjärtans dag-kort på kylskåpet - och där lär de få sitta lääääänge :-)

PS. Jo, mina stora barn hjälpte också till.
PSS. Jo, min man gör också mycket här hemma - fick dessutom ta föräldramötet ikväll.

Månadens haiku: Snö del 2

2011-02-11T08:19:00.002+01:00

Snöflingor faller
så sakta genom livet

Formas av himlen

© Charlotte Ekbom

Månadens haiku: Snö

2011-02-10T19:06:00.011+01:00

Snöflingor faller
så sakta genom himlen

Formas av livet

© Charlotte Ekbom

25 frågor om mitt skrivande

2011-02-07T09:19:00.009+01:00

Via Annelies blogg hittade jag denna enkät om skrivande, ihopsatt av Liza på Språkmakargatan. Här är mina svar:

1. Hur gammal var du när du lärde dig att skriva?

Sex tror jag. Men minns att jag dikterade sagor för min mamma redan innan jag kunde skriva själv.

2. Tyckte du om att skriva uppsats i skolan? Kommer du ihåg något du skrev under skoltiden t.ex. en uppsats eller berättelse. Vad handlade den om?

Ja, men inte så mycket som man kanske skulle kunna tro. Jag hade en fantastisk svensklärare på högstadiet som inspirerade mycket. Jag kommer ihåg en uppsats jag skrev som mer blev som en lång dikt, den tyckte både jag och min lärare om.

3. Hur kommunicerar du bäst – muntligt eller skriftligt?

Att kommunicera skriftligt faller sig naturligare för mig. Orden kommer liksom automatiskt när jag skriver, även jobbiga saker, men de gör de inte alltid på samma sätt när jag talar. Med åren har jag dock insett att muntlig kommunikation ofta är att rekommendera när man ska reda ut viktiga saker med person. Med mail och sms är det så lätt att det blir missförstånd och man tolkar saker på fel sätt..

4. Har du skrivit dagbok någon gång? Berätta någonting om ditt dagboksskrivande.

Jag skrev alltid dagbok när jag var yngre. Från att jag var ca 8 år till 20 år. Har en kasse i källaren med alla dagböckerna i. Har faktiskt eldat upp några sidor ur en dagbok eftersom de handlade om en kille jag inte ville komma ihåg... :-)

5. Har du någon skrivande förebild? Vem?

Maria Ernestam, Astrid Lindgren, Louise Boije af Gennäs, Stig Dagerman, Hemmingway...

6. Vänsterhänt eller högerhänt?

Höger.

7. Vad karakteriserar dig som skribent? Styrkor och svagheter? (Skriver du snabbt? Långsamt? Kontrolläser du din text under skrivandets gång eller efteråt? Kontrolläser du överhuvudtaget? Skriver du bra under press t.ex. om du har en deadline? Skriver du kortfattat eller har du svårt att begränsa dig? Föredrar du att skriva på dator eller för hand?)

Jag skriver snabbt. Har lite svårt att komma till skott när det gäller skrivande, men när jag väl börjar skriver jag snabbt och orden kommer av sig själv. Sedan redigerar jag och redigerar och redigerar. Redigeringsarbetet tar minst halva tiden när jag jobbar med ett projekt. Jag skriver bra under deadline och föredrar att skriva på dator (även om jag älskar handskrivna brev).

8. Vilken text, av allt du har skrivit under årens lopp, är du mest nöjd med?

Svår fråga... får nog ändå bli min första roman Kära vänner, bara för att det verkligen blev en bok och eftersom jag tycker det finns mycket hjärta i den.

9. Har du upplevt ett riktigt skrivflow (dvs. när du har varit så inne i skrivandet att du glömt bort tid och rum) någon gång? Berätta!

Oj, det gör jag ofta. Så fort jag är inne i ett manus händer det - och det är lika underbart varje gång!

10. Har du upplevt en rejäl skrivkramp? När? Hur kändes det?

Jo, just nu har jag faktiskt lite skrivkramp. Det är frustrerande, men jag tror jag vet vad det beror på (tidsbrist!) och då känns det ändå bättre eftersom jag ser det som en tillfällig paus.

11. Har läst en text som du önskar att du hade skrivit själv? Vilken? Varför?

Manuset till Solsidan, skulle jag gärna ha skrivit :-) Smart och roligt. Och då hade jag garanterat kunna försörja mig på att skriva :-)

12. Vilken typ av text tycker du bäst om att skriva (t.ex. novell, krönika, blogginlägg osv)?

Roman - jag tycker om att verkligen kunna gå in i karaktärerna, att kunna brodera ut och knyta ihop historien på ett smart sätt på slutet.

13. Feedback: Minns du något som en responsgivare har tipsat dig om (vad gäller ditt skrivande). Har du fått respons som du aldrig kommer att glömma?

Mitt första manus lämnade jag till en lektör som gav mig mycket konstruktiv kritik. Det var en blandning av snälla ord och svidande kritik. Jag blev tvungen att smälta en del av orden några dagar innan jag kunde vända det till någon positivt och skriva om det som behövdes. Idag är jag enbart tacksam.

14. Har du författardrömmar? Har du påbörjat en roman någon gång (och kanske avslutat den?)

Jag har nog alltid haft författardrömmar och 2005 blev drömmen sann jag debuterade med Kära vänner (för unga vuxna). 2009 kom min andra roman, Grannsjälar, denna gång för vuxna. Nu jobbar jag på min tredje...

15. Har du varit med i en skrivtävling?

Ja, flera stycken. Har till och med vunnit första pris en gång :-)

16. Har du blivit publicerad någon gång?

Ja, både i romanform (se fråga 14) och med artiklar i olika tidningar (främst när jag gick på Poppius journalistskola)

17. Bloggar du? Vad tycker mest om att skriva om i din blogg – har du ett favorittema?

Ja, jag bloggar förstås.. Jag tycker om att skriva om mitt skrivande och om saker som berör.

18. Hur ser din handstil ut? Beskriv!

Lite rund och barnslig...

19. Var hittar du inspiration till ditt skrivande? När blir du inspirerad att skriva?

Jag blir inspirerad av allt. Människor jag möter, naturen, mina barn. Kanske skriver jag som bäst när jag är lite ledsen.

20. Vad tycker du är svårast med att skriva?

Att få tid till det. Och att väl komma igång när jag har en lucka.

21. Var sitter du helst när du skriver? Har du en favoritplats?

Hemma vid min dator vid skrivbordet. Gärna med en kopp rött te bredvid mig.

22. Har du några favoritord när du skriver s.k. “darlings”?

Plöstligt.... Och så lägger jag gärna in djur när jag beskriver miljöer...

23. Är du en språkpolis? Brukar du reagera på andras skrivande? Har du några “allergier” när du läser andras texter? Vilka?

Jag är nog lite av en språkpolis... är allergisk mot särskrivningar som jag tycker förekommer alldeles för ofta.

24. Gemensamma skrivprojekt: Är du duktig på att skriva tillsammans med andra t.ex. grupparbeten?

Ok, i alla fall tror jag. Men föredrar nog ändå att skriva själv om jag ska skriva skönlitterärt.

25. Vilket språk föredrar du att skriva på?

Svenska - även om jag gärna skulle vilja kunna skriva på brittisk engelska.

Den höga tröskeln

2011-02-05T13:00:00.003+01:00

Varför ska det vara så jäkla svårt att komma till skott? Jag har en hel dag framför mig. Det står "SKRIVA" med stora bokstäver i min almanacka. Och ändå. Jag lägger in en tvättmaskin. Jag åker och slänger skräp. Jag börjar rensa en garderob. Trots att jag älskar att skriva. Trots att jag så gärna vill komma vidare med mitt manus. Men så vips har halva dagen gått och jag inser att det inte kommer bli många sidor skrivna idag heller... Varför är tröskeln till något man älskar att göra så ofta så hög?

Beslutsångest

2011-01-31T20:22:00.007+01:00

Alla dessa beslut som måste fattas. Ibland skulle jag bara vilja bli tre år och låta någon annan bestämma vad som är bäst för mig, för mina barn, för miljön, för allt. Tänk om jag väljer fel, tänk om jag ångrar mig. Det är väl i sådana stunder man verkligen ska lyssna på sitt hjärta.

När jag någon gång tycker att jag ändå tycker att jag valde fel beslut, brukar jag tänka att det ändå var rätt just då. I den stunden som var då, med allt som hände runt omkring och med de förutsättningar som rådde just då, var det rätt beslut. Och även om det inte blev riktigt som jag tänkt mig gav det många viktiga erfarenheter.

Sedan har det också hänt flera gånger att jag lyckats med något som många avundas, eller kommit in någonstans där de flesta rått mig att gå. Men sedan ändå känt att nej, det känns inte rätt. Inte innerst inne. Och då har det varit rätt beslut just då .

Lyssna till ditt hjärta, som Roxette sjunger. Men det är ingen enkel konst. Ska prova imorgon på min yoga-kurs. Kanske kommer jag närmare de rätta besluten då.

Make it meaningful

2011-01-16T21:32:00.000+01:00

För varje år som går blir det allt uppenbarare att vi inte har våra liv för alltid. Ansiktet i spegeln blir lite äldre, kollegorna på jobbet allt yngre och de viktiga stunderna i livet allt viktigare. För är det inte vad livet handlar om, att göra det meningsfullt? Att fylla våra dagar med något som betyder något. Det betyder inte att vi måste resa runt jorden eller börja med en ny aktivitet, det viktiga är väl att det är meningsfullt för just oss. Det meningsfulla kan lika gärna vara en resa inåt som utåt. Skrivande, utveckling (inre och yttre) och att ha tid för vänner och familj - det är vad som just nu känns mest meningsfullt för mig.

Kommer att tänka på några kloka ord av Dalai Lama:

Old friends pass away, new friends appear. It is just like the days. An old day passes, a new day arrives. The important thing is to make it meaningful: a meaningful friend or a meaningful day.

Tenzin Gyatso 14th Dalai Lama of Tibet

Romanens skelett

2011-01-12T18:32:00.001+01:00

Jag jobbar just nu på min tredje roman och fick härom dagen tipset att skriva ned hela den tänkta handlingen i diktform. Korta strofer som får fram det jag egentligen vill ha sagt. Jag brukar ofta tycka sådana här övningar är lite onödiga och att de mest tar kraft från mitt egentliga skrivande. Men just den här övningen tycker jag var riktigt nyttig.

Varför ska jag förvänta mig att någon annan ska vilja läsa det jag skrivit om jag inte själv är klar över vad jag vill säga med min text?

Jag ska ge några dagar till att skissa ned min bok i diktform och fundera över vad jag verkligen vill säga, vilken känsla och vilket budskap jag vill att boken ska förmedla. Och sedan ha det som en trygghet, inget facit, att luta mig mot. Men - och det är viktigt - utan att det ska få förta skaparglädjen när jag verkligen sätter mig ned för att skriva på allvar. (Alltför många skrivövningar tycker jag mer tar bort skrivlusten än tvärtom. Men det är väl så att man måste kunna reglerna för att kunna bryta dem, eller hur? :-)

Mindfulness

2011-01-11T20:34:00.007+01:00

Är helt såld på Mindfulness. Låter och är väl kanske ett modeord, men det gör sådan skillnad i vardagen. Att vara här och nu, det är vad det handlar om och det är så viktigt. Både på jobbet och privat. Med familjen, med mina vänner. Att inte hela tiden tänka på vad jag borde göra, var jag borde vara och vad jag gjorde igår utan verkligen fokusera på det jag gör just nu.

Här är en bra artikel och en blogg med bra länkar om ni vill läsa mer:

www.dn.se/insidan/insidan-hem/trana-pa-att-vara-nyborjare

www.mindfulnesscenter.se/blogg/

Låt fingrarna gå

2011-01-10T20:12:00.006+01:00

Hur gör ni när ni börjar skriva på någonting helt nytt? Säg en novell. Har ni precis tänkt ut vad den ska handla om, vilka karaktärer som ska vara med, hur mycket dialog den ska bestå av? Ibland gör jag så, men mycket av tjusningen med att skriva tycker jag är att jag aldrig vet var det ska ta vägen.

Ibland sätter jag mig med en helt tom skärm framför mig, tar ett djupt andetag och bara låter tangenterna gå helt fritt. Det är helt fantastiskt vad det kan komma ut ibland. Historier jag inte hade en aning om att jag hade inom mig. Naturligtvis blir det inte en perfekt text från början, utan den behöver bearbetas efterhand. Men idéerna, formuleringarna och karaktärerna bara växer fram och det är lika spännande som att gå på en biofilm jag inte vet vad den ska handla om. Bara det att nu är det faktiskt jag som kan styra om de ska få varandra på slutet :-)

Nu ska jag som experiment bara skriva ned första bästa dikt som kommer ur mig (inget fusk, jag lovar):

Orden kommer
jag behöver bara skriva ned dem
rad för rad
stycke för stycke
inga kommatecken i världen
får hindra mig
tanken är fri
så också ordet

:-) Prova gärna själva!

Brevet till mig själv

2011-01-01T19:03:00.007+01:00

Gott nytt år! Det är alltid något speciellt med årets första dag. Trots att det egentligen bara är en tidsräkningsfråga känns det alltid som att man på något sätt får en ny chans. Som om det är morgon på nytt och man har chans att rätta till alla de saker man vill förändra i livet - som mer träning, mer kvalitetstid med barnen eller mer tid för sitt skrivande.

Jag har inte angett något nyårslöfte i år, men jag skrev faktiskt ett brev till mig själv vid halv ett-tiden i natt. Ett brev där jag formulerade vad jag ville skulle hända under 2011. Jag hörde någon gång att vi bara genom att skriva ned våra drömmar får dem att bli sanna och jag har faktiskt testat en gång tidigare med förvånansvärt positivt resultat. Nästa nyårsafton åker brevet fram och det ska bli spännande att läsa! För egentligen är det väl bara vi själva som bestämmer om våra drömmar ska bli verklighet.

Två härliga timmar

2010-12-29T21:23:00.006+01:00

Så var julen avklarad. Både stora och lilla (med resten av släkten som vi inte firade med på julafton). Skönt och välbehövligt att få ladda batterierna och bara vara. Blir dock gärna att man är uppe sent, tittar på teve och myser - men av någon anledning vaknar ändå vår minsta klockan 6 och tycker det är dags att gå upp då..

Så igår kväll tänkte jag att nu ska jag gå och lägga mig tidigt. Redan klockan 9 för att verkligen sova ikapp och försäkra mig om att vara utsövd till nyårsafton. Men vad händer? Jag tar med datorn till sängen, kollar igenom lite mail och öppnar sedan - för första gången på evigheter - ett tomt word-dokument.

Jag skriver några ord, lite stapplande först men sedan är det precis så där klyschigt som det brukar stå, att händerna fått eget liv. Jag skriver och skriver, en historia om en självmordsbombare, som jag inte själv förstår varifrån jag får uppslaget ifrån. Men två timmar senare tittar jag på klockan och konstaterar att jag skrivit en hel novell. Bara lite finslipning och faktakoll återstår.

Var lite trött i morse, men det var det värt :-).

Strålande jul

2010-12-22T19:59:00.002+01:00

Ett strålande julsken
glänser på våra vita kinder
bländar så vår egen lycka

Kom, kom vita jul
kom höj dina vida vingar
för nu får ingen, ingen, som vill sitta still

Men över all suckan i människobarm
säg, får jag lov att er bjuda
på en liten utbränd pepparkaka

© Charlotte Ekbom

Året som gick

2010-12-21T21:23:00.006+01:00

Läste en så bra B-lista på Annelis blogg om året som gått, som jag kopierar här och fyller i med mina egna tankar:

Årets...

beslut: att gå ned i tid på jobbet för att få mer tid för mitt skrivande.

besvikelse: att jag inte fortsatt skriva på mitt manus trots att det var min plan, men insåg snart att det var för svårt att skriva när jag inte var ensam hemma.

besök: bokmässan i Göteborg - tredje gången och alltid lika omtumlande och inspirerande..

bekantskap: att få lära känna fler människor som skriver och som är i samma situation som jag - konstnärliga själar som kämpar för sitt skrivande.

bokupplevelse: Maria Ernestams böcker - nu senast Alltid hos dig.

besökare: alla som tittar in här och kommer med kommentarer - är så tacksam att ni kikar in.

bedrift: att sköta vardagspusslet med jobb och tre barn - måste ändå ge mig och min man en eloge för att vi får allt att gå ihop och ändå har det så bra ihop.

biljett: Tre systrar på Stadsteatern, alltid lika upplyftande att gå på teater.

bebisar: min egen lilla trea som föddes i augusti 2009 och som alltid kommer vara min lilla bebis!

bästa: att känna att jag verkligen vill satsa på mitt skrivande igen och att jag har en bra början på ett manus i datorn som jag längtar efter att få sätta tänderna i...

När det bubblar över

2010-12-20T20:11:00.005+01:00

Orden trängs i mitt huvud just nu. Har för många saker att göra. För lite tid att skriva. Måste få dem ur mig innan jag bubblar över. Tycker haiku-dikter är perfekta att skriva när man bara behöver få ur sig kreativiteten men inte har tid eller ork att skriva på sitt manus. Tre små meningar som sammanfattar allt det man vill säga. Inte helt enkelt, men alltid lika roligt. Som den här haikun jag skrev när jag kände mig stressad över allt - men samtidigt visste att jag var mitt i livet:

Jag faller pladask
rasar ut genom dörren
Till verkligheten

Jag behöver en mentor

2010-12-15T19:08:00.003+01:00

Äntligen har jag insett det. Jag behöver en mentor. En coach som jag kan vända mig till när mitt självförtroende som författare dalar. Och tro mig, det gör det ofta. Få yrken är man väl så ensam i som just i författaryrket. Även om man är så lyckligt lottad att man har en redaktör på ett förlag att bolla sina idéer med är det även bara du själv som är ansvarig för din text. Det är du själv som måste få ned orden på papper.

Vore det bara så att jag hade fått grymt med pengar för mina publicerade böcker skulle nog självsäkerheten komma på köpet. Men att alltid tvingas ha det skönlitterära skrivande som en bisyssla tär, både på ekonomin och självsäkerheten.

Ändå kan jag inte låta bli. Jag hör berättelserna inom mig och måste skriva ned dem. Men som sagt, en nästan gratis mentor skulle inte vara dumt. Orkar inte riktigt lägga kraften på ännu en skrivarcirkel, känner att jag hellre vill ha en person som jag riktigt kan gå på djupet med. Men var hittar man en sådan?

Kärlek, kärlek och ännu mer kärlek

2010-12-09T20:41:00.006+01:00

Har varit på årets första luciatåg som min äldste sons årskurs ordnade. Sällan har jag varit så stolt och rörd. Skulle vilja skrika ut till hela världen hur bra jag tycker att han är, men det är svårt det där med beröm. Man vill inte att de ska känna att de alltid måste vara duktiga och jag hör jantelagens ord viska i örat: "du ska inte tro att du är något". Men när jag ser mina barn göra bra saker vill jag ju att de ska veta det. Samtidigt som jag ofta säger till dem att de duger precis som de är, utan att hela tiden behöva känna att de måste prestera.

- Vi stöttar er vad ni än gör, sa jag i helgen.
- Till och med om vi tar en bil och rymmer, frågade min dotter?
- Nja... vi kommer tycka att ni gör fel, men vi älskar er alltid ändå.

Tror att våra föräldrar generellt sett inte vara lika frikostiga i sina känsloyttringar. Tror inte de uttalade de tre orden "jag älskar dig" lika ofta som min generation gör. Ibland får jag till och med tillsägelse av mina barn för att jag säger det så ofta. Men är det något jag vill att mina barn ska bära med sig är det just känslan av att de är älskade. Läste någon gång några kloka ord som Astrid Lindgren lär ha sagt och de brukar jag ofta tänka på:

Ge barnen kärlek, kärlek och ännu mer kärlek,
så löser sig resten av sig själv.

Tror det ligger mycket i det.

Det här med marknadsföring

2010-12-06T20:36:00.003+01:00

Funderade på att göra något riktigt galet idag. Liksom crazy för att öka bokförsäljningen så här inför jul. Tänkte att jag skulle klistra upp några av mina böcker på två plakat som jag länkade samman med två rep. Sedan skulle jag hänga på mig plakaten och åka in till stan och gå runt vid Stureplan som en levande reklampelare. Men nej, tänk om jag skulle möta någon jag känner. Det skulle ju inte verka klokt.

Då kom jag på att jag kunde be min kusins 13-åriga dotter gå runt i centrum med färgglada smällkarameller som det kunde ligga små lappar i som det stod namnet på någon av mina böcker på... Men det verkade för krångligt.

Så då tänkte jag att jag istället kunde skriva en bra låt som hade samma titel som någon av mina böcker och försöka få dem att spela den på radion... "Grannsjälar, it's the book of the year, yeh"...

Men nej, det verkar ju inte heller klokt. Folk skulle ju kunna tro att jag fått storhetsvansinne. Suck! Att det ska vara så förbenat svårt att marknadsföra sig själv? Jag får nog ta och fixa en manager (med svenskt uttal). Någon frivillig? :-)

Lyckan är en sällsam fågel

2010-12-01T19:00:00.005+01:00

Har hållit på några veckor nu med Anna Gavaldas roman Lyckan är en sällsam fågel. Hade hoppats väldigt mycket på den då jag verkligen tyckte om filmen Tillsammans är man mindre ensam med underbara Audrey Tautou i huvudrollen. Men den här boken lyckas, trots sitt bitvis poetiska språk, inte bita sig fast. Jag läser några sidor här och några sidor där men är alltid mer intresserad av Metro när jag åker tunnelbanan.

Det är sällan jag inte läser färdigt en bok, är av naturen en människa som vill avsluta saker, men den här gången funderar jag faktiskt på allvar på att ge upp. När en bok inte lyckats fånga mitt intresse efter 150 sidor borde det vara nog. Världen är full av fantastiska böcker som fångar mig direkt och som jag egentligen hellre lägger min bristfälliga tid på.

Så varför är det så svårt att bara ge upp? Önskar jag kunde snabbspola boken bara för att se vad jag missar. Ska kanske bara läsa några sidor till för att se om det händer något som får mig att ändra mig... Suck, varför kan jag aldrig bara ge upp? Känner ni igen er?

Bara lite egen tid

2010-11-29T20:16:00.008+01:00

Vad var det som hände? Känns som att luften totalt har gått ur mig, nu när man ska vara som mest taggad inför jul. Allt har den senaste tiden gått i ett rasande tempo. Det har varit kul, men till slut kommer det en dag när man krockar med väggen och behöver stanna upp. Landa lite i sig själv. Det kan räcka med en timme. En helt egen timme, i soffan eller skogen eller på ett fik med en riktigt bra kompis. Sedan är jag fit for fight igen. Bara jag får lite egen tid att andas och smälta världen.

Fort färdas bilen
granarna kantar dess väg
På dem vilar snön

Sanna vänner

2010-11-27T21:30:00.008+01:00

Har varit och hälsat på några av mina äldsta vänner i helgen. Det är konstigt, åren går, snabbare och snabbare för varje år, men vi förblir ändå desamma som vi var. Då en gång när vi träffades, eller verkligen lärde känna varandra i 7-8-årsåldern.

Rynkorna har kanske blivit något fler, kroppen lite stelare, hjärtat har fått sig lite fler törnar och framtiden ligger inte längre lika öppen framför oss. Men humorn och värmen är precis densamma. Det spelar ingen roll om det har gått några månader sedan vi sist sågs. Det skulle lika gärna kunnat vara igår.

Sanna vänner ska man vara rädd om. Riktigt rädd om. Nya som gamla. I slutändan är det dem som vi har kvar när stormarna viner.

Glöggmys (med paranteser)

2010-11-25T20:59:00.006+01:00

På söndag är det första advent (igen! varför blir jag lika förvånad varje år?). Advent kommer av det latinska uttrycket ”adventus Domini” som betyder ”Herrens ankomst” (lätt att glömma ibland varför vi egentligen tar fram alla stjärnor och stakar). Dessutom är advent ännu en anledning till att tända levande ljus och ha lite glöggmys (har förstått att allt det här med fika och mys är väldigt svenskt, men jag tror att vi behöver det i det här kalla landet) .

Här är (apropå kall) en kall, god variant på den mer traditionella glöggen:

Kall vit glögg (gärna med citrussmak, kan vara alkoholfri)
En bit lime
Isbit

Lite pepparkaka med grönmögelost till det så är myset komplett!

Ha en skön glöggmys! (Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen)

Vilket ansvar har tidningarna?

2010-11-23T20:41:00.012+01:00

På SvD:s förstasida idag publicerades ett utdrag ur en chatt för unga om självmord och depression. En person frågade om vissa tabletter i kombination med alkohol etc skulle räcka för att ha ihjäl en människa. De andra i chatten svarade uppmuntrande och lyckade till sist till, till självmordet. Ganska fruktansvärt att läsa. Och ganska fruktansvärt att upptäcka att min 9-åriga son (som läser helt obehindrat) läst igenom hela förstasidan.

- Har du läst det här, mamma? frågade han och sträckte fram tidningen till mig.

Önskar ibland att information inte vore så lättillgänglig som den är idag. Jag vill inte att min 9-åring ska läsa om tips hur man tar livet av sig. Jag vill inte ens att mina barn ska veta vad självmord är. Tror inte att det är att överbeskydda. Tror inte det är att curla. Jag vill bara att de ska få vara barn och få leva någorlunda skyddade en stund till. Tids nog kommer de upptäcka alla hemskheter ändå.

Frågan är vilket ansvar tidningar och media har. Självklart ser de inte 9-åringar som sin målgrupp. Ändå kan vi inte hindra att tidningarna kommer i deras händer. Kanske borde därför information om t ex självmord och liknande inte ligga på förstasidan. Eller är det bara jag som är gammalmodig?

Söndagstankar

2010-11-21T12:22:00.007+01:00

Söndag eftermiddag. Passar på att softa lite i soffan framför teven medan resten av familjen är utspridda på olika håll. Naturligtvis kommer tankarna. Ska jag slå på jobbdatorn och jobba lite? Men nej, inte idag. Idag ska jag faktiskt unna mig och bara vara ledig. Eller förresten, jag bloggar lite istället...

Funderar mycket på det där. Varför så många av oss alltid stressar. Alltid har hundra puckar i rullning. Aldrig riktigt varvar ner. Måste vi vara upptagna för att må bra? Är det för jobbigt att inte göra någonting? Vad skulle hända om vi stannade upp och stod stilla några dagar? Några veckor. Några månader. Kanske skulle det vara lite nyttigt. Kanske skulle vi komma ihåg vad vi verkligen vill göra i livet. Kanske skulle vi komma ihåg vilka vi verkligen är.... Nej, nu blev jag så där djup igen. Dags att stressa upp lite igen. Kanske en springtur i snöslasket?

Inga och Edith

2010-11-16T20:49:00.008+01:00

Var på en superhäftig kurs i helgen. I en supercool lägenhet i Gamla stan.
Kursen: akvarell på silkespapper.
Leddes av den färgsprakande journalisten, fotografen, konstnärinnan, författaren och djurkommunikatören (och f.d. riksdagsledamoten) Inga Lantz. Önskar jag hade lite mer av hennes självsäkerhet. Lite mer av hennes förmåga att bara ta för sig av livet, att ta tillvara på "sina dimensioner". Eller som det står skrivet på hennes hemsida, ett citat av Edith Södergran:

"Min självsäkerhet beror på att jag upptäckt mina dimensioner och det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är."

Bilden föreställer Edith Södergran.

Månadens haiku: Livet händer nu

2010-11-15T20:23:00.011+01:00

Livet händer nu
den femtonde november
Tvåtusentio

Inte imorgon
och inte heller igår
Livet händer nu

När ska vi sluta
att älta och planera
Livet händer nu

@ Charlotte Ekbom

Tonåring i din närhet

2010-11-11T21:34:00.008+01:00

Julen närmar sig och jag måste satsa lite på marknadsföring.. :-) Så här kommer det:
Har du en tonåring/ung vuxen i din närhet och vill ge bort Kära vänner till henne eller honom i julklapp? Maila till order@bokstaven18.se så får boken tillsammans med en faktura inom en vecka. Eller köp den via Adlibris för bara 92 kronor, klicka här Superenkelt och superperfekt!

Bara vanligt vatten

2010-11-11T19:01:00.009+01:00

Har just läst ut Kajsa Ingmarssons "Bara vanligt vatten". Flytet i språket och många cliffhangers (i dubbel bemärkelse då boken även innehåller en bok i boken) gör det svårt att inte vilja läsa vidare. Och när jag till slut lägger boken ifrån mig saknar jag faktiskt några av karaktärerna. Trots att jag från början tyckte de var så ytliga och banala.

Det är roligt också att få "följa med" i en bestsellerförfattares vardag. Kan tänka mig att huvudpersonen i boken, Stella, har sina likheter med Ingmarsson som väl inte heller är så flitigt recenserad på tidningarnas kultursidor. Men som ändå säljer som smör och älskas av läsarna.

Medaljens baksida målas också beskrivande. Tidningsrubrikerna, att aldrig få vara anonym, stalkers ... pressen att leverera, pressen att synas. Det är ju tyvärr en realitet idag att en författare även måste vara ett varumärke för att sälja. Bokförlagen behöver personligheter som säljer sig själva. Ändå känns det inte alls självklart att samma person som älskar att sitta ensam i månader vid datorn, djupt försjunken i sin egen berättelse, ska vara samma person som älskar att stå på scenen och flirta med sina läsare.

Eller också är det precis det som är charmen. För några få. Ja, ja, vad är väl ett liv som bestsellerförfattare. Det kan ju vara fruktansvärt tråkigt och långtråkigt eller .... eller helt enkelt underbart.

November och Thailandsresan

2010-11-03T20:53:00.008+01:00

November. Försöker smaka på ordet. Försöker se det positiva i ordet. Det är ju faktiskt ett namn också. Man kanske skulle skaffa en hund och döpa den till November bara för att kunna tänka på det ordet med lite kärlek...

Annars blir november lätt bara en lång, mörk väntan till man kan byta ut de tre första bokstäverna mot dec. Grattis alla ni som har en solig resa att se fram emot under månaden. Jag skulle inte ha det minsta emot att gå upp klockan 4 imorgon bitti för att få åka till Thailand... Undrar vad jag skulle packa? Bikini förstås och en sån där heltäckande baddräkt till vår minsta, solbrillor, massor av solskydd, saronger, svala linnen. Kepsar, vi måste skydda huvudena när vi är där. Jag tror att vi kommer bo i en mysig hydda precis vid stranden. Runt omkring oss står höga palmer och sanden är så varm att man måste ha sandaler för att inte bränna fotsulorna. Sandaler! Måste packa ned det också... Någon dag kan vi ju ta en båttur och titta på öarna... Det kommer bli en underbar semester.

Wops, trodde nästan det var sant för några minuter medan jag skrev...
Det är en av det stora fördelarna (eller nackdelarna beroende på temat) med att vara författare. Vi skriver ihop vår egen verklighet och för en stund blir det verkligen sant.

Nej, hej så länge, jag tror det är dags för ett dopp i Andamanska havet ;-)

Månadens haiku

2010-10-25T19:47:00.012+02:00

Jag erkänner. Att ha tre barn är ingen barnlek. Ibland vill man bara gå ut genom dörren och åka till en öde ö. Eller kanske ännu hellre, till en hysteriskt dunkande nattklubb och dansa helt galet. Men efter några timmar börjar man ändå längta hem. Hem till det verkliga livet. Det som är fullt av de personer som ändå betyder allt. Önskar ibland att jag kunde frysa tiden för att hinna uppleva dem mer. Kunna ge mer av min tid. Mer kärlek. Det är ju det de behöver. Det är ju det vi alla behöver... Här är en haiku som jag skrev när jag var mammaledig med vår yngste son.

Vaknar i mörkret
stilla andetag ikapp
Somnar om och vet

Vivaldis höst

2010-10-23T15:27:00.003+02:00

Skriver igen. Och lyssnar på Vivaldi.

Så vackert. För alltid.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap

2010-10-23T15:05:00.005+02:00

En underbar liten bok med en ofantligt lång titel. Skriven av Mary Ann Schaffer. Hela boken består av brev som skickas mellan huvudpersonen författarinnan Juliet och olika personer. En dag får hon ett brev från en man på Guernsey i Engelska kanalen. Han börjar berätta om de olika karaktärerna på ön, om tyskarnas ockupation och om det litteratur- och pajsällskap några vänner har på ön. Juliet, som är drygt 30 år och har lite problem med sina relationer dras med av händelserna och följer dem med allt större intresse. Det är strax efter andra världskriget och man kan nästan känna lukten av kanonerna på andra sidan kanalen. Det här är en riktig feel-good-bok, som får en att tro på det goda i människan och som absolut är värd att läsa!

Nobelpriset

2010-10-21T20:32:00.001+02:00

Satt vid köksbordet en kväll och pratade med mina barn om Nobelpriset. Jag berättade om litteraturpriset och sa att man kan få det om man är bäst i världen på att skriva böcker.

- Har du fått Nobelpriset någon gång, mamma, frågade min dotter allvarligt?

Det är så skönt med barn. För dem är det inte så komplicerat. Allt är möjligt. Att jag skulle få Nobelpriset vore inte konstigare än att jag har en egen hemsida eller att jag får lön i ett blått kuvert.

- Nej, gumman, men tack för att du tror på mig, svarade jag och gav henne en björnkram.

Vi borde lära oss mer av barnen. Kämpa för att behålla vårt barnasinne.
Love them forever.

Den viktigaste stunden

2010-10-20T18:40:00.000+02:00

En gammal man låg vid sin dödsbädd. Hans barnbarn kom på besök och frågade:
- Vilken var den viktigaste stunden i ditt liv?
Den gamla mannen log mot sitt barnbarn och svarade:
- Den här.

Fint och tänkvärt, eller hur? Det får mig att tänka på hur viktigt det är att leva här och nu. Det är just idag det händer. Igår har redan passerat och vem vet hur världen ser ut imorgon. Så lev idag! Eller som Satchel Paige lär ha sagt:

Work like you don't need the money.
Love like you never been hurt.
Dance like nobody's watching.

Ljus

2010-10-19T20:56:00.003+02:00

Ljus omsluter mig
berör mig
bländar mig

I all sin självklarhet

Ljus strilar
liksom regndroppar
ned

Tar tag i mig
ruskar mig
förstummar mig

Natten är här
och månen ler

© Charlotte Ekbom

Sprid din uppskattning

2010-10-16T14:10:00.006+02:00

Blev lite lycklig igår. Skickade ett mail till en av mina favoritförfattare härom dagen, skrev hur bra jag tycker hon är och hur mycket hon inspirerar mig. Och kan ni tänka er, jag fick svar. Ett jättefint, personligt svar som värmde ända in i hjärtroten. Det är så ofta vi tänker bra saker om andra utan att säga det. Och till en författare tänker man väl ofta att ett litet mail från lilla mig inte spelar den minsta roll. Men det gör det. Eftersom jag själv skriver vet jag hur mycket ett uppskattande mail värmer. Som författare är man ofta så ensam i sitt yrke och det är inte så ofta man får träffa sina läsare personligen. Därför är feedback från läsarna guld värt.Så sprid lite uppskattning, sprid lite kärlek, det behövs så här om hösten.

Konsten att berätta en historia

2010-10-13T20:36:00.004+02:00

Kolla in den här kvinnan, Kseniya Simonova från Ukraina som uppträder i deras version av You've got talent 2009. Med hjälp av bara sina händer och sand berättar hon så mycket, så uttrycksfullt och så starkt. Kanske något för alla författare, och alla som håller på med konst i någon form, att ta till sig. Förmågan att snabbt, med få medel fängsla och beröra sin publik eller sina läsare.

http://www.youtube.com/watch?v=518XP8prwZo

En dikt att bära med sig

2010-10-09T12:52:00.009+02:00

Läste en sådan fin dikt som gav mig en verklig tankeställare idag.
Så enkel, men ändå så rik. Så självklar på något sätt. Med en eftersmak som hänger sig kvar och växer. Som Iréne S Räisänen skriver i kommentaren: "Som inte är inställsam, inte söker medkänsla".

Så vill jag också kunna skriva, utan att ställa mig in hos läsaren. Bara måla sanningen utifrån det perspektiv jag skriver. Våga blotta mig hur svårt det än må vara.
Det här är en dikt jag kommer bära med mig.

http://www.skrivarsidan.nu/1a-i-dikttavlingen-2010-Sjalvbiografi.html

Alltid hos dig

2010-10-07T21:45:00.002+02:00

Har du missat Maria Ernestams böcker? Hon är en av mina absoluta favoritförfattare just nu. För hennes sätt att se och vända på världen ur andra synvinklar än vi alltid är vana att se dem. För att hon gör livet och vardagen lite mer dramatisk och magisk än den i verkligheten ofta är. Och för hennes sätt att hantera det svenska språket. Läser nu "Alltid hos dig" och njuter. Vill stanna i hennes värld en lång stund.

Skrivandet - en källa till energi

2010-10-04T20:30:00.004+02:00

Har känt mig så fruktansvärt tråkig och trött och tråkig idag. En sådan där trist dag som man bara har ibland fast man inget hellre skulle vilja än att vara pigg och glad och rolig. Ska lägga mig tidigt idag och satsa på imorgon istället. Men det är konstigt det här med skrivandet. Jag kan vara hur trött som helst på dagen, men när jag sätter mig ned på kvällen och skriver några rader är det som att jag får nytt liv. På så sätt är skrivandet helt magiskt. Helande. En källa till energi.

Här kommer en dikt jag skrev till en trött småbarnsmamma för några år sedan och som passar rätt bra på mig och säkert många andra idag också.

Om jag kunde
skulle jag ge dig
en timme sömn
eller två

Linda din sömnbrist
runt mig som en sovsäck
och hålla den kvar
som en dröm

Som utan att skingras
lättar ditt mörker
och ger dig en timme
sömn eller två

att andas

@ Charlotte Ekbom

När barnet lagt sig

2010-10-03T21:19:00.003+02:00

Läste ut Michael Nyqvists bok "När barnet lagt sig" härom dagen och kan bara konstatera att jag gillar den mannen. Både när han spelar teater och när han skriver böcker. Och som det står på baksidetexten skriver han som han spelar. Återhållsamt, men så att man ändå blir nyfiken och när han väl får ur sig orden vill man bara läsa mer. Om sökandet efter hans biologiska föräldrar och om hans egen identitet. Dessutom var den helt lagom att ha som pocket på tunnelbanan. Lättläst även efter en jobbig dag på jobbet.

Med mungiporna i öronen

2010-10-01T13:22:00.010+02:00

Igår hittade jag några foton från i somras. Barnen såg lika fotogenica ut som vanligt, medan jag såg helt trött och sliten ut... Varför?

Så jag tänkte att idag ska jag prova om det verkligen fungerar, det där de säger att man verkligen blir gladare av att gå runt och le. Så jag tog en sväng runt kvarteret med barnvagnen och log hysteriskt. Efter bara några minuter började det värka i kinderna... Sedan mötte jag en stressad reklamutdelare som totalt nonchalerade mig. Men sedan kom det ett pensionärspar gående med en liten tax. De såg på mig och log så vackert tillbaka. Och plötsligt kände jag hur jag faktiskt började le helt naturligt!

Så. Kanske funkar det ändå. Kanske kan ett leende ändå öppna små dörrar mot omvärlden. Nu gäller det bara att hålla i det här. Fortsätta le tills leendet kommer naturligt och hoppas på att det är just då som fotoblixten exploderar i mitt ansikte.

Uppgift under veckan: le hela vägen till eller från jobbet och världen ska le tillbaka :-)

London i oktober

2010-09-30T22:09:00.005+02:00

London kommer alltid vara höstens stad för mig - i positiv bemärkelse. Det är hit jag åker i tankarna för att sparka i löven. Det är hit jag åker för att smita in på ett mysigt café och beställa en kopp roibus. Det är hit jag åker för att gå och strosa i en dammig bokaffär. Jo, det är hit jag åker i tankarna när mörkret här uppe känns som värst...

St James Park, London

De gula löven

2010-09-30T21:13:00.007+02:00

Hösten är här och kylan smyger sig helt abrupt och objudet på en. Tjockare jacka, stor halsduk på väg till bussen. Grannarna som man i somras slängde ord med över häcken ser man knappt skymten av. Jag går ut för att slänga soporna och grips av det totala MÖRKRET. "Snart är det jul" säger Bill. "Boka in en resa så har du något att se fram emot" säger Bull. Men. Tänk om jorden exploderar om en vecka och jag bara har gått runt och längtat efter något som kommer sen?

Så jag köper en ännu tjockare jacka och en bunt färgglada ljus på väg hem från jobbet. Tänker att jag i alla fall ska ge hösten en chans. Behandla den med lite respekt. Jag ska prova att mysa in hösten. Kura under en filt, sparka i löven. I tre månader ska jag ändå leva med den, i den, andas dess luft. Men ändå...

De gula löven
vissnar på trädens grenar
Vem kan klandra dem?

(haikudikt ur Grannsjälar)

Höstsamba

2010-09-26T21:48:00.004+02:00

En liten höstdikt medan mörkret faller

Klicka här

The big Mess

2010-09-26T21:28:00.004+02:00

Underbara, omtumlande, inspirerande. Vad annat kan man säga om årets bokmässa i Göteborg. Bara att gå runt bland montrarna, fingra lite på böckerna och stanna till för att lyssna på sin favoritförfattare (eller någon helt annan som man inte hade en aning om vem det var också för den delen). Och sedan alla små udda utställare som man knappt förstår hur de tänkte när de bokade in en monterplats på just denna mässa. När jag var som tröttast i benen satte jag mig i Psykologförbundets monter och lyssnade på hur man ska vara en bra tonårsförälder. Jag har visserligen fyra år kvar innan jag är där - men vad sjutton, man kan väl tänka lite förebyggande för en gångs skull? En av höjdpunkterna var annars Pernilla August och Susanna Alakoskis samtal om hur Svinalängorna blivit film. Duktiga, framgångsrika kvinnor fanns det gott om på denna mässa. Kunde givetvis inte låta bli att köpa ett signerat exemplar av min favoritförfattare Maria Ernestam. "Alltid hos dig". Den får det bli på tunnelbanan in mot jobbet imorgon.
Men nu kliar det i skrivarfingrarna och tankarna snurrar. Hur hinna få tid att skriva en tredje roman. Svaret får värka fram, men skriva måste jag. Att skriva är nödvändigt (hade velat säga det där sista på latin, men tyvärr är just latin inte min starka sida). God natt allihop, det är tid att bli kreativ.

Revansch 2010 är här!

2010-09-03T18:41:00.002+02:00

Nu är Revansch 2010 här - antologin där jag och 25 andra författare deltar med en mängd spännande, tänkvärda och roliga texter.

Vår fjärde medlemsantologi innehåller dikter, noveller, berättelser, kåserier och krönikor av 26 av SkrivarSidans medlemmar. Några av författarna är etablerade och andra är debutanter. Nästan alla kräver revansch för refuseringar de fått utstå.

Läs mer

Beställ boken här

Bokmässan närmar sig

2010-08-19T21:49:00.002+02:00

Har bokat tågbiljetterna, har fixat boendet...
Har gått in på hemsidan och planerat besöket...
Sett vilka författarpresentationer man bör se,
vilka montrar och seminarier man ska besöka...

Men ändå, vill bara gå runt, insupa ljuden,
färgerna, beundra, lära, få inspiration
- inför en ny spännande skrivhöst

Revansch 2010

2010-06-24T20:54:00.013+02:00

Det är inte helt lätt att hinna skriva när man är mammaledig trebarnsmamma... Därför är jag så glad för de antologier som jag får tillfälle att vara med i med lite kortare texter.

Under hösten kommer Skrivarsidans nästa antologi Revansch 2010 där jag medverkar med ett antal tänkvärda texter - både dikter och en kortnovell.

Läs mer här

För Lydia

2010-06-07T21:11:00.006+02:00

Visst är det skönt med böcker som man kommer direkt in i, som man redan är hemma i och där man känner karaktärerna. Jag håller just nu på att läsa För Lydia av Gun-Britt Sundström från 1973. Det är en omarbetning av Hjalmar Söderbergs underbara kärleksroman Den allvarsamma leken från 1912, men här skriven ur kvinnans perspektiv. För några år sedan såg jag Den allvarsamma leken på Stockholms stadsteater med Gustaf Skarsgård och Livia Millhagen i huvudrollerna - och älskade den även då.

För Lydia är även den en härlig skildring av Stockholm men handlingen är flyttad 60 år fram i tiden till 50-, 60- och 70-talet. Redan när jag läste Den allvarsamma leken slogs jag över hur mycket som ännu är detsamma. Även om det borde ha blivit allt lättare för kvinnan att själv styra sitt liv visar boken hur gamla fördomar lever kvar. Att t ex pappan får huvudansvaret för Lydias och hennes äldre makes dotter anses väl till och med i vår tid som lite konstigt.

Jag har varit fast från sidan ett, språket är lättsamt och drivande. Det känns som ett kärt återseende och det är mycket intressant att här få del av historien från Lydias sida. Hennes funderingar kring kärlek och längtan. Dessutom blir jag riktigt sugen på att damma av förlagan och läsa den igen.