Vackra drömmar
Vi bär alla på drömmar. En del har vi med oss från att vi var unga. Andra föds efterhand, när vi redan kommit en bit på vägen. En del drömmar blir snabbt besannade, en del får vi kämpa en hel del för. Andra förblir just vackra drömmar
Som författare har man en ganska unik chans att förverkliga sina drömmar. Kanske inte i verkliga livet, men genom sina böcker. Drömmer jag om att vara bondmora på landet med åtta barn så är det bara att skriva den romanen. Vill jag känna hur det är att vara punkare på 70-talet, varsågod och skriv om det.
Det är precis som när vi ser på en film, men här är det vi som leder fram handlingen. Och just där vid datorn måste vi vara just så närvarande att vi just då tror att drömmen nästan är sann. Skulle vi bara ha uppfyllda drömmar skulle det nog skrivas få stora romaner. Och kanske är det så att verkligt stora verk måste skrivas direkt ur ett blödande hjärta. Eller som det står så fruktansvärt vackert i Colleen McCulloughs roman Törnfåglarna:
Det finns en saga om en fågel, som sjunger endast en gång i sitt liv. Men då sjunger den vackrare än någon varelse på jordens yta. När den lämnar sitt bo söker den efter en törnbuske och ger sig inte förrän den hittat en sådan. Sedan sitter den och sjunger bland de taggiga grenarna, fastnaglad på den vassaste och längsta taggen. I sin dödskamp sjunger den vackrare än både lärkan och näktergalen. En enda storartad sång till priset av sitt liv. Men hela världen stannar för att lyssna och gud ler i sin himmel. Ty det bästa kan bara födas ur stora smärtor... Så säger i alla fall sagan.
Som författare har man en ganska unik chans att förverkliga sina drömmar. Kanske inte i verkliga livet, men genom sina böcker. Drömmer jag om att vara bondmora på landet med åtta barn så är det bara att skriva den romanen. Vill jag känna hur det är att vara punkare på 70-talet, varsågod och skriv om det.
Det är precis som när vi ser på en film, men här är det vi som leder fram handlingen. Och just där vid datorn måste vi vara just så närvarande att vi just då tror att drömmen nästan är sann. Skulle vi bara ha uppfyllda drömmar skulle det nog skrivas få stora romaner. Och kanske är det så att verkligt stora verk måste skrivas direkt ur ett blödande hjärta. Eller som det står så fruktansvärt vackert i Colleen McCulloughs roman Törnfåglarna:
Det finns en saga om en fågel, som sjunger endast en gång i sitt liv. Men då sjunger den vackrare än någon varelse på jordens yta. När den lämnar sitt bo söker den efter en törnbuske och ger sig inte förrän den hittat en sådan. Sedan sitter den och sjunger bland de taggiga grenarna, fastnaglad på den vassaste och längsta taggen. I sin dödskamp sjunger den vackrare än både lärkan och näktergalen. En enda storartad sång till priset av sitt liv. Men hela världen stannar för att lyssna och gud ler i sin himmel. Ty det bästa kan bara födas ur stora smärtor... Så säger i alla fall sagan.
Kommentarer