Månadens haiku

Jag erkänner. Att ha tre barn är ingen barnlek. Ibland vill man bara gå ut genom dörren och åka till en öde ö. Eller kanske ännu hellre, till en hysteriskt dunkande nattklubb och dansa helt galet. Men efter några timmar börjar man ändå längta hem. Hem till det verkliga livet. Det som är fullt av de personer som ändå betyder allt. Önskar ibland att jag kunde frysa tiden för att hinna uppleva dem mer. Kunna ge mer av min tid. Mer kärlek. Det är ju det de behöver. Det är ju det vi alla behöver... Här är en haiku som jag skrev när jag var mammaledig med vår yngste son.

Vaknar i mörkret
stilla andetag ikapp
Somnar om och vet