Med mungiporna i öronen

Igår hittade jag några foton från i somras. Barnen såg lika fotogenica ut som vanligt, medan jag såg helt trött och sliten ut... Varför?

Så jag tänkte att idag ska jag prova om det verkligen fungerar, det där de säger att man verkligen blir gladare av att gå runt och le. Så jag tog en sväng runt kvarteret med barnvagnen och log hysteriskt. Efter bara några minuter började det värka i kinderna... Sedan mötte jag en stressad reklamutdelare som totalt nonchalerade mig. Men sedan kom det ett pensionärspar gående med en liten tax. De såg på mig och log så vackert tillbaka. Och plötsligt kände jag hur jag faktiskt började le helt naturligt!

Så. Kanske funkar det ändå. Kanske kan ett leende ändå öppna små dörrar mot omvärlden. Nu gäller det bara att hålla i det här. Fortsätta le tills leendet kommer naturligt och hoppas på att det är just då som fotoblixten exploderar i mitt ansikte.

Uppgift under veckan: le hela vägen till eller från jobbet och världen ska le tillbaka :-)