Paraplyerna i Cherbourg

Först går man nästan aldrig på teater (om man inte räknar barnteater och det kan också var trevligt, men skulle egentligen vilja ha årskort på Stadsteatern och Dramaten! ) och sedan slumpar det sig att man hamnar på Stadsteatern två gånger samma vecka. (Varför är det alltid så - när jag skulle till Toscana för första gången med min man blev det så att vi åkte dit med jobbet en månad senare, samma sak med Barcelona... ) Kände mig hur som helst otroligt kulturell när jag informerade mina vänner om vad jag skulle göra i helgen.

I onsdags var jag med en god väninna på Paraplyerna i Cherbourg, en fransktysk musikteater där alla repliker sjungs fram. Det är en klassisk kärlekshistoria från 60-talet (ung flicka möter pojke, stor förälskelse, han blir kallad ut i krig, hon blir gravid, livet blir inte som de tänkt sig). I Stadsteaterns tappning är hela scenen förvandlad till en gymnastiksal med ribbstolar och plintar. Och hela pjäsen framförs som en repetition av pjäsen med amatörskådespelare, regissör och rollsättning etc.

Den första kvarten satt jag bara och stirrade och undrade vad i helskotta det var jag hade hamnat på, men sakta vande jag mig vid stilen och vid att de bara sjöng och plötsligt var jag riktigt imponerad över hur de hade löst hela manuset och satt nytt liv i en egentligen ganska trivial historia. Det var färgstarkt, roligt, sorgligt, smart och igenkännande... När jag lämnade salongen var jag nog fortfarande lite förvånad över hela sättet pjäsen spelats på, men jag gillade det. Det gjorde jag.

Fortsättning följer...

Kommentarer

Populära inlägg