Maria Ernestams På andra sidan solen

Har precis läst ut Maria Ernestams senaste bok - På andra sidan solen. Hon är och förblir en av mina absoluta favoritförfattare, ändå känner jag mig lite besviken. Språket är vackrare och mer poetiskt än någonsin. Och berättelsen om Viola och hennes möte med den gamla damen Lea lämnar en varm känsla efter sig. Hon målar karaktärerna så att de verkligen blir av kött och blod. Problemen mellan Viola och hennes man beskrivs så att det bitvis nästan kryper i kroppen på mig. Och jag tycker om att hon inte skriver allt på näsan, utan lämnar en del åt fria tolkningar.

Ändå tror jag inte detta kommer bli en bok jag kommer minnas. Busters öron älskade jag. Och den suggestiva handlingen i även Kleopatras kam inspirerade mig verkligen i mitt eget skrivande. Hennes förra bok, Alltid hos dig, var en på något sätt vuxnare, men samtidigt mer "vanlig" roman. Redan då saknade jag hennes spännande sätt att skriva i de första böckerna och jag hoppas att hon återvänder till det.

Här till höger ser ni förresten omslagen till Vildsint och Vildsint Skymningslandet (jag medverkar i den senare med novellen Tunnelbaneseende).