Recension av filmen En dag

Så kom jag äntligen iväg på bio och filmen En dag. Kändes som att jag såg den två månader efter alla andra men den gick åtminstone fortfarande.. Bokupplevelsen hade hunniit svalna något, men det dröjde inte länge där i biomörkret innan allt kom tillbaka igen. Måste säga att det är en konstig känsla att se en film baserad på en bok man älskar, i synnerhet när filmen som i det här fallet följer boken så maniskt.

Hela första delen av filmen kändes det inte som att jag var på bio. Det kändes som att filmen på något sätt bara var en kommentar till boken. I varje scen satt jag och alla som läst boken inne med så mycket mer information. I varje scen visste jag vad de tänkte, vad som hände precis innan och vad som skulle följa. Jag studerade hur de hade löst det scentekniska och irriterade mig på vad de tagit bort. Och jag funderade hur de som inte läst boken förstod någonting om vad som egentligen hände inom Emma och Dexter.

Samtidigt måste jag medge att jag satt med ett leende på läpparna genom hela filmen (utom i slutet när jag faktiskt grät). Anne Hathaway och Jim Stuart känns verkligen som Emma och Dex. Speciellt Emma som man verkligen känner för. Men även Dexter ju längre in i filmen man kommer. De tjugo åren passerar snyggt genom olika klädstilar och frisyrer och vi åldras och mognar tillsammans med karaktärerna. Den sista tredjedelen av filmen glömmer jag faktiskt att jämföra boken.

Jag känner att jag ändå tycker mycket om den här filmen och att den förtjänar att ses igen. Utan att hela tiden bli jämförd med den helt underbara boken.

Kommentarer

Populära inlägg