Jag sluter mina ögon för att kunna se

Jag började äntligen skriva på en historia härom veckan. Började skissa på karaktärerna, deras intressen och egenskaper. Jag skrev synopsis (dvs ungefär vad varje kapitel ska handla om) och jag skrev till och med det första kapitlet. Men orden som kom ut blev inte bra, jag hittade ingen rytm och hela känslan saknades. Jag fick ingen så kallat "flow". Genast kom tvivlet farande: " Jag är nog inte så bra på att skriva ändå." "Jag borde nog göra något annat." (Varför är det så lätt att ge upp så fort det går det minsta emot?) 

Paul Gaugan

Efter några tunga dagar slog det mig så, vad problemet kan vara. Jag hade inte hjärtat med mig när jag skrev. Det här var en historia jag skissat upp utan egentligt engagemang, det var ingen historia jag egentligen brann för. Det kändes mer som något jag var tvungen att göra, något jag bestämt med hjärnan istället för med hjärtat. Något jag börjat skriva på för andras skull istället för min egen.

Den kände målaren Paul Gaugan sa en gång: "Jag sluter mina ögon för att kunna se". Kanske är det samma sak när man skriver. Man måste lyssna på sitt hjärta, skriva om det som verkligen berör en själv för att det ska bli bra. Försöka strunta i alla måsten och prestationskrav. Lyssna inåt, ta sig tid att vänta in "flowet" och sedan se var vi landar.